Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kärlekskranka hararna gå milslångt. Men skogen var
vacker och gav mig ersättning nog för
misslyckad jakt. Det är verkligen själva fan, vad en
skog kan vara skön. Ingen linje stör — det är
som om man skulle andas och leva i en atmosfär
av ornament. Ingen brutal linje — allt är plastiskt
ädelt och hänsynslöst vackert modellerat. Man vill
stanna och knäppa händerna och tillbedja detta
felfria, ordnade kaos av vitt och grönt och
milliarder färger och milliarder linjer. Och vad ett
harspår kan berätta! Hur har icke haren tryckt av
sin själ, sin sinnesstämning i varje spår! Det är
verkligen som ville man smeka spåren och gömma
i sitt minne just det typiska för varje avtryck av
det levande intelligenta väsen, som pryder snön
med bevis på tillvaron. Jag stannade plötsligt
mitt i skogen. En bäck sorlade under is och
smärtå björkars skelett vajade för den där kalla
vinden, som inte känns som blåst, utan som en
andning. Enarna stodo som sockertoppar, vita
och utan annat än sin karaktär som byggnad.
Frostkristaller gjorde björkgrenarna fyra gånger
så tjocka som grenen i verkligheten var, och då
en sakta vind andades försiktigt genom skogen,
föllo kristallerna ned med ett frasande ljud, ett
högtidligt, hymnartat, lugnt evoé, en hyllning av
naturen, ägnad åt dess egen storhet och
ostörbara lugn. Jag såg tillbaka på mina spår. De
verkade brutala, okänsliga, dumma. Men hur
vackert stod icke harspåret! Och hur skönt
sorlade inte bäcken. Jag kände nästan hur den
svalkade i min strupe samtidigt med att den sjöng i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
