Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
min hjärna — som klockor av silver och rastlöst,
som om den skulle vilja springa ifrån en melodi
med hjälp av hastigare rytm. Då man står på isen
över en sådan där liten bäck, förstår man att ordet
sorl är ett onomatopoietikon — kanske kunde
s-et vara borta, men orl eller rl målar tillräckligt.
Eller då en tjäder flyger över och in bland
träden — äro inte dess vingslags ljud någon
dignitet av suset i trädtopparna? Det är som om
en koncentrerad del av skogen plötsligt skulle
ha lösgjort sig för att hasta, just hasta till ett
mål, om vilket vi människor inte ha en aning.
Rätt som jag stod där, verkligen gripen av
min egen känsla av att jag höll på att lära mig
förstå, att jag fått lyfta på slöjan, att jag fått
kika in genom en springa och beskåda all
härlighet, som döljer sig under det vi se av världen,
kom där en kall vindkåre och susade genom
skogen. Granarna vajade och det var som om varje
gran skulle ha sagt något, yttrat sitt misshag över
att den inte kunde gå, inte förflytta sig. Jag
tänkte att det måste värka som tandvärk i rötterna
hos en gran som vill gå. När den känner ekorrar
kila upp och ned, det måste klia ohyggligt. Och
småfåglar eller kanske en orre, som sätter sig i
toppen, det kan bara väcka längtan. — Men jag
märker, att jag går för långt nu.
Det är bäst att sluta innan det kommer ut i
för vida kretsar, hur sentimental man är innerst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
