Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isbåten Pilens sista resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Slutligen träffade de ett iskäl, som var litet
större än de andra, och där drogo de upp Pilen
igen. Det kälet bar, ehuru det icke var större, än
att man nätt och jämnt kunde gå runt båten. Sjön
sprutade ju över, men kylan tog till ytterligare,
så att det blev tjockare och säkrare, och Pilen frös
fast, så att de icke behövde stödja honom som
förut på det mindre kälet, där de måst stå i vatten
en aln uppåt sjöstövlarna. Detta sista käl kommo
de upp på mittför skäret Halsaren.
Hungern tog till, men det var omöjligt att
komma åt provianten, ty båten var som en kopp
full med is. Mattsson berättar: — Jag rotade i
mörkret bland grejorna och fick tag i ett stycke
bröd, som en fjärdedels kaka, men det var fruset.
När jag talade om att jag hittat brödbiten, sa
Holmström: — Ack kära, låt mej få en bit! Då sa
Persson: — Det är säkert mitt, för jag hade mjukt
bröd med mig. Då gav jag det åt Persson, och
han sökte knäcka det mot båtsuden, men det gick
inte. Han försökte bita i det, men han fick inte
loss något, och så sa han: — Det här får du försöka
själv med, Mattsson, jag kan inte! Jag började
tugga, och då var det en frusen vante. Jag hade
just tänkt ge det åt Perssons Kalle, för han frös,
så att kroppen drogs ihop som en fällkniv. Han
kunde inte räta ut sig, och vi trodde rakt att han
skulle bli slut.
— Tror du, att vi nånsin får äta skarpt bröd
mer? sa Holmström. — Det kan du ge dej fan
på! sa jag. Så där pratade vi för att hålla modet
uppe, fast det såg mörkt ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
