Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PSYKOLOGISKA JEMNFÖRELSER MELLAN KÖNEN. 63
högsta beröm egnas henne, som »styr sin man så fint, att
khan tror sig sjelf vara den styrande». Sådan tycka många,
att »qvinnan 1 sin fullkomlighet> bör vara. Såsom vilkor för
äktenskaplig lycka gifver Michelet hustrun det rådet: »min
fru, var icke fullkomlig!!» på det mannens sjelfkänsla ej må
kränkas deraf. Mången fördomsfri man har med inre ovilja
hört hustrur ödmjukt och som gälde det ett personligt ynnest-
bevis bedja sina män afstå från den eller den handlingen,
som skulle menligt inverka på hans egen helsa, kassa eller
ställning. I sådana fall anse många det icke passande för
hustrun att enkelt och rätt fram säga: »min vän! gör icke så
och så; ty det vore skadligt eller orätt!» Detta skulle betrak-
tas som ett förmätet Rechthaberei; i stället fordrar man, att hon
skall bedja: »gör icke så för min skull!» Här talas naturligt-
vis ej om den anspråkslösa undfallenhet, den förekommande
välvilja, som utmärker hvarje godt hem, utan om en verklig
eller låtsad underdånighet för dogmen om mannens ofelbar-
het. Svårt är att afgöra om eller till hvad grad qvinnorna
äro falskare än minnen, samt hur mycket af deras falskhet
är ursprunglig eller härledd, då de ännu i dag mer eller min-
dre bildas till aktriser?.
Antagandet af könens fullkomliga psykiska likhet medför
dock än större svårigheter och derjemte en ej ringa fara för qvin-
nans sak; ty, vore Huxleys förmodan om förnämligast qvantitativ
olikhet mellan könen rigtig, så vore qvinnan blott ett slags ho-
munculus, en svagare, ringare andra upplaga af mannen. Rätta
grunden för könens jemnlikhet är snarare olikhets- än likhets-
teorierna, eller med andra ord, det ena könets öfverlägsenhet
i ett, det andras i ett annat hänseende. Dessutom skulle lik-
hets-teorien lätt kunna rycka qvinnan bort från hennes egent-
liga bana. Vore hon i allmänhet lika begafvad som mannen
för statens, kyrkans, vetenskapens och konstens värf, hvem
skulle då sköta »hemmets stilla verld»> — detta af båda me-
ningsfockarna så misskända rike? — Qvinnans allmänt erkända
öfverlägsenhet i takt och uppfattning af karakterer, hennes
’ »Madame, ne soyez pas parfaite!»
? En snillrik behandling af denna nutidsfråga gifver Ibsen i sin
sista dram »Et Dukkehjemp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
