Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
des ofta för spåkäring och hexa, hon hånades, förtalades
och motarbetades. Många berättelser finnas härom.
En dag, då hon satt till bords med rikets ypperste män,
ropade en af bordsgästerna högt till henne: »Ni vakar och
drömmer allt för mycket. Ni skulle hellre dricka och sofva
litet mera! Och så inbillar Ni Er, att Herren hellre talar
genom Er än genom våra många fromma munkar.» Några
af de tillstädesvarande ville straffa den dristige mannen, men
Birgitta afhöll dem därifrån, sägande: »Nej, låt honom tala,
Gud har sändt honom. Hvårföre skulle jag, som alltid söker
mitt eget beröm, ej höra hvad mig med rätta tillkommer.
Han har blott sagt mig sanningen».
En annan dag, då Birgitta gick genom en liten gränd
i Stockholm, fick en hofman, som var förbittrad öfver hennes
predikningar, sikte på henne, öppnade ett fönster och hällde
ut öfver henne ett ämbar vatten. »Gud spare Eder», sade
hon, i det hon skakade vattnet af sig, »och gengällde det ej
på Eder».
Om det sätt, hvarpå hon behandlades af konungen själf
och hans familj, hafva vi redan talat. Tidpunkten, då den
ena eller den andra af dessa tilldragelser egde rum, är ej
lätt att nu bestämma.
Birgitta svarade saktmodigt; hon kände hånet såsom en
välkommen förödmjukelse, ty hon kände sitt eget jag i grund
och botten, och denna själf kännedom hade lärt henne, att
hennes värsta fiende var hennes egen högmodiga ande. Ingen
människa har den föreställningen, att hon framför alla andra
är Guds utkorade redskap, utan att i och med detsamma
känna egenrättfärdighetens och högmodets frestelser.
Birgitta såg i sina uppenbarelser en Guds nåd, och hon
längtade efter dem, men tillika hade hon ögonen öppna för den
högmodiga känsla, som dessa saliga stunder hos henne
framkallade. Hennes sinnestillstånd var därföre oftast fullt af
ängslan och oro, och endast sällan fick hon erfara
religionens frid och glädje.
När Birgitta hörde sina beundrares svärmiska
utgjutel-ser, intogs hon af ångest. »Ack nej», sade hon, »jag ber
Er i Guds namn, tala dock ej så! Jag har ej den ringaste
goda tanke, utan att Kristus gifver mig den! Jag är för
Herran blott en ringa myra, en budbärare från Honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
