Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ännu omtumlas mitt skepp af höga böljor. I sen
begynnelsen, icke slutet. Jag behÖfver förböner. Rosen darföre
ej mig, utan rosen Herran.» Också tyckte hon sig höra sin
skyddsängel bedja: »Denna qvinna har ett stort och
högmo-digt hjärta, därföre behöfver hon riset för att tämjas. O,
min Herre, jag beder, miskunda Dig öfver henne med Ditt
ris».
Och med innerlighet bad hon själf till den heliga
jungfrun: »Lär mig att ödmjuka mig, haf miskund med din
dotter! Ack, hon är blott som en fattig torpareqvinna, som
har en hydda i dalen och därinne en höna och en gås. Men
af hjärtat älskar hon en herre, som tronar ofvanom bergen,
hvarest tusen gånger tusen änglar tjena honom, och som
gaf henne att bygga i skydd af hans berg och att äras af
hans tjenare. Därföre offrar hon åt honom den höna hon
har kärast, det är kärleken till världen och till sina barn,
att han må se, att hon ej är otacksam mot all hans nåd.
’Min käre Herre, Du som har öfverflöd på allt, försmå ej min
gåfva’!»
Alla de motigheter och förargelser hon hade att utstå
tärde på hennes sinne, och hon längtade bort från dem.
Högmodets ande, som fann hemlandets verksamhetskrets för
trång för Guds utvalda språkrör, och ödmjukhetens ande,
som i en from vallfärd såg en väg till större helighet,
förenade sig att förmå Birgitta lemna Sverige. Ej kunde hon
själf döma, hvar högmodet slutade och hvar ödmjukheten
började, och ej heller kan eftervärlden göra det. Onekligen
egde hon denna art af fosterlandskärlek, ej ovanlig i Sverige,
som finner en särskild eggelse i utlandets beundran och
tillslutning. Genomträngd af en helig ifver, ansåg hon intet
verksamhetsfält för vidsträckt för sig.
En särskild anledning till hennes resa var hennes
önskan att få sin orden erkänd af påfven. »Begif dig till
Rom», tyckte hon sig höra Kristus säga. »Där äro gatorna
strödda med evigt guld, nämligen de heliges blod, där är
en genväg till himlen, där skall du blifva och finna hvila.
Dina ordensregler äro skrifna, dess blomster hafva spirat
upp! Gack nu dit, hvarest du skall träffa påfven och
kejsaren, och öfverräck dem reglerna och dina uppenbarelser.
Såsom ett ljus skall du stråla öfver världen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
