Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för rätta förståendet af Gustaf Adolfs egen uppfattning, ty
dessa syskon emellan rådde den innerligaste sympati —
här-utinnan äro alla vittnesmål öfverensstämmande. Såsom
qvinna kunde dock Katarina rikta blicken endast till stridens
ideella, andliga sida; Gustaf Adolf åter såsom konung var
tvungen att främst ledas af politisk hänsyn.
Katarina hade hoppats, att Gustaf Adolf gonast skulle
ingripa i striden, men han ansåg tiden ej ännu därtill
mogen. Endast några krigsförnödenheter lemnades från
Sveriges sida, och i april 1620 reste Johan Kasimir åter till
Pfalz. Han hade då i sällskap en viss kapten Gars, som var
ingen mer eller mindre än Gustaf Adolf. Denne reste
egentligen ut i friarärenden, men underlät ej att besöka sin syster
i Pfalz och än mindre att beakta den tyska politiken. Många
enskildheter från denna Gustaf Adolfs resa äro bekanta, men
om hans besök hos Katarina veta vi endast, att hon tyckte
hela hans besök hafva varit så kort, att det efteråt föreföll
henne endast såsom en dröm.
Afven Karl Filip hade på sina resor gästat Pfalz, och
Katarina kunde vara stolt öfver sina bröder. De hade slagit an
på alla, som hade haft tillfälle att se dem under deras
besök i Pfalz, och detta var för henne en ej ringa fröjd.
Oegennyttigt och uppriktigt gladde Katarina sig åt sin
äldste broders giftermål och sökte att befordra detsamma på
bästa vis. Hon önskade att kunna få komma till brölloppet
och följa svägerskan till Sverige, men vägen var för
besvärlig, och Katarina var bunden af sina barn.
Den katolska ligans härar under Spinola hotade Pfalz
redan på hösten 1620. Katarina kände sig ej säker i
Clee-burg och dess omnejd, utan drog sig i september sagda år
ned till Strassburg i Elsass.
Vistelsen därstädes var ej den angenämaste. Visserligen
kunde det vara rätt nöjsamt att i den artige svågerns,
Fredrik Kasimirs, sällskap gå och rista sitt namn högt uppe i
domkyrkans torn eller bese det berömda konstkabinettet, men
detta uppvägde ej ensamhetens obehag, ty Johan Kasimir
qvarhölls nästan jämt af politiska ärenden i Heidelberg, och
Katarina kunde när som helst vänta, att äfven han skulle
ut i kriget.
Penningetillgångarne voro hårdt medtagna. Ifrån Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
