Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dessa oroliga tider vara hos konungen. Då vore mitt hjärta
gladt, om E. K. också vore där. Men hvårföre skall jag
väl skrifva eller önska detta? Jag fruktar, att en sådan
lycka får jag aldrig; måste därföre befalla allt i Guds hand.»
Katarina tyckte, att hennes makes fädernesland var
vackert, men det hade ett stort fel, det låg så långt bort från
Sverige. Kölden under vintern 1620 plågade henne mycket.
Aldrig hade hon hemma i Sverige frusit så, som hon nu gjorde
i Pfalz. För öfrigt tyckte Katarina, att det gick lättare, än
hon hade väntat, att vara skild från mannen. Hon hade
mycket att bestyra med sina barn. En son, som lefde
endast några månader, hade hon mist kort före mannens
afresa, och då hennes två små flickor nu voro sjuka,
ängslades hon mycket, ty hon trodde ej, att Gud skulle beskära
henne några flere barn. Af mannen hade hon fått i
uppdrag att öfvervaka byggnadsarbetet vid Birlenbach, och hon
red teller åkte dit hvarje dag. Det var dock ej i hennes
lynne att med kraft pådrifva ett arbete, som ej kunde
utföras utan andras betungande, och följaktligen gick det
ganska trögt därmed. Katarina företog äfven små utflykter till
sin makes släktingar, och blef öfver allt väl mottagen. En
mosters död, en pfalzisk prinsessas, var dock för henne en ej
ringa sorg under denna tid.
Emellertid inlupo underrättelser till Pfalz om
utbredandet af den krigslåga, som tändts genom den pfalziske
kurfurstens val till konung i Böhmen. Katarina var upprörd
öfver det myckna kristna blod, som utgöts, och öfver den
stackars allmogens tunga lidanden under kriget. Hon såg
dock ej på händelsernas utveckling endast med känslosamhet.
Striden gällde en rättfärdig sak och borde föras, Därom
tvekade hon ej. Annars skulle våld och förtryck herska i
världen. »Måtte de våra», skrifver hon till mannen, »blott
förlita sig på Gud och ej blott på en stor makt, så skall
också Han gifva dem sin gudomliga hand och hjälpa så, att
de skola segra.» Denna uppfattning och denna fasta tro
bibehöll Katarina alltid; kriget är för henne aldrig böhmares,
pfalzares eller svenskars krig mot de kejserlige, det är
protestantismens strid mot katolicismen.
Så uppfattar Gustaf Adolfs syster den stora strid, som
utkämpas inför hennes ögon, och detta är ej utan betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
