Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att hålla allt detta folk i tukt och ordning var ingalunda
lätt.
Katarina lyckades ej särdeles väl häruti. En orsak var
utan tvifvel den af henne själf anförda : att pfalzgrefven ej
gaf henne tillräcklig myndighet. En annan ha vi att söka
i hennes eget goda hjärtelag. Hon var till sitt lynne ej
sträng och befallande, hon såg — hvilket den tiden ej många
gjorde — sin nästa i de fattigaste och ringaste af sina
tjenare, hon såg i dem syndare liksom hon själf, hvilka
be-höfde först Guds nåd och sedan människornas förbarmande.
Med medömkan tänkte hon på de stackars bönderna, som
skulle lida af ryttarregementenas inqvarteringar, ja, hon kan
till och med blifva gramse på sin bror, som låter ett
regemente marschera af och an i riket och inte noga tänker
sig för, innan det kommenderas först från Stockholm till
Kalmar och så återigen tillbaka till Stockholm. När hon
själf skall ut och resa, söker hon så litet som möjligt
betunga allmogen med den besvärliga skjutsningen, hon reser
för den skull till och med öfver isarne, för hvilket hon
annars var så rädd. Alltid är hon ifrig för att de
underlydande må få sitt, och hon motsätter sig afslutandet at
arrendekontrakt, sådana som Ebba Leijonhufvud uppsatte och
som ovilkorligen skulle utarma bönderna. Hon blir
förbittrad, då hofmästaren föreslår, att bönderna skola jaga för
att fylla slottsfolkets matförråd; »som om de stackars
bönderna ej hade tillräckligt att göra ändå», utbrister hon
harmsen. Hennes omtanke sträcker sig till och med till fångarne
i »slottstornet», hvilka hon är rädd skola frysa på vintern,
och hon lagar, att de få höra Guds ords predikan.
Visserligen kan man äfven i Katarinas brefväxling påträffa uttryck,
sårande för vår tid, men som af henne användas utan
kom-mentarier, såsom t. ex. »herr Claes Fleming vill inte sälja
sina bönder», eller att »länsmannen i Ringarum har bitit
näsan af en bonde, då han skulle taga honom fast, när han
höll på att olofligen fälla eke», men på det hela taget är
Katarina genomträngd af en för sextonhundratalet ovanligt
utpräglad human känsla. Hon lefde i en hård tid, som
alldeles saknade våra filantropiska sträfvanden och våra
jämlikhetsidéer. Det ständiga krigstillståndet, rättsskipningen,
sederna voro uttryck af ett hårdt sinne och gjorde sinnet än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
