Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för mycket enkedrottningen för att kunna vara föremål för
öfverläggning. Man tyckte, att pfalzgrefven hade allt för
höga tankar om sin börd, och många af de svenska
ädlin-garne ville ej erkänna, att de tyska furstarne skulle öfver
dem ega några anspråk, allra helst om de voro fattiga,
såsom Johan Kasimir. Det fanns ett parti, som sökte
pfalz-grefvens bästa. Dess förnämsta medlemmar voro Per Brahe,
Per Baner och främst Karl Karlsson Gyllenhjelm, den ende
af rådet, som erkände Katarinas arfsrätt till svenska kronan
enligt Norrköpings successionsordning. Till det andra partiet
hörde Oxenstiernorna, främst den store rikskanslären. Denne
hade i Tyskland sett så många drag af de små tyska
fur-starnes snikenhet och öfvermod, att han fruktade få se sitt
fädernesland af dem inkräktas. Han ville ej hugna
pfalzgrefven med några fördelar och yttrade helt föraktligt: »att
det där släktet kan ingen blifva qvitt, om icke det
uthungras».
Vid återkomsten till Sverige 1636 fann likväl
rikskanslären, att den unga drottningen i sin egen moder hade ett
inflytande långt farligare, än hvad det pfalzgrefliga huset
någonsin kunde blifva. Maria Eleonoras besynnerligheter,
hennes hat till riksförmyndarne, hennes förakt för Sverige
och allt svenskt gjorde henne omöjlig till att handleda
Kristinas uppfostran. Åt pfalzgrefvinnan Katarina hade Gustaf
Adolf anförtrott sin dotter, i hennes vård beslöt nu också
förmyndarstyrelsen att lemna detta den store konungens
dyrbara arf. Riksdrotsen Gabriel Oxenstierna skref i sina
ämbetsbröders namn den 23 sept. 1636 till Katarina med
begäran att hon ville åtaga sig Kristinas uppfostran. Om
pfalzgrefven nämndes inte ett ord. Hans ställning var redan
förut klar. För honom fanns ingen plats på Stockholms slott.
Katarina nödgades lemna man och hem, men hon kunde ej
afsäga sig detta uppdrag, kärleken till broderns minne och
till hennes egna barn lemnade henne intet val. Hon skulle
få hafva omkring sig alla sina barn, och dessa skulle
uppfostras tillsammans med Sveriges drottning. Hvad kunde
väl för deras framtid gifvas lugnare?
Ett par gånger i veckan skref Katarina till sin make
under de år hon nu vistades skild från honom. Det märkes,
att den ställning hon nu intager gifver henne en större själf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
