Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ha sina barns arfsrättsställning klar, affärerna med hustruns
brudskatt uppgjorda, han fordrade bekräftelse på de län han
innehade, och han önskade dessutom få dem på lifstid och
ärftliga. Han beklagade sig öfver att hans barn ej ens voro
svenska adelsmän och att det i Sverige ej fanns något
furstligt stånd. När rådet skulle underhandla med honom, grät
han och jämrade sig, åberopade Gustaf Adolfs ord och
frågade efter dennes testamente.
Förmyndarestyrelsen och rådet togo ej väl upp dessa
pfalzgrefvens jeremiader. De respekterade Gustaf Adolfs
vilja, att Katarina skulle till Maria Eleonoras återkomst ha
hand om Kristinas uppfostran, och pfalzgrefven fick till
ständernas sammanträde bibehålla sin plats i Räknekammaren, men
oviljan mot honom märkes redan i rådets förhandlingar
före riksdagens öppnande 1633. Den sjuåriga Kristina skulle
vara närvarande vid detta högtidliga tillfälle, och alla
råds-herrarne voro ense om, att pfalzgrefvinnan borde åtfölja
henne och få en stol att under ceremonierna hvila sig på.
Men pfalzgrefven ville ingen unna denna heder. Till och
med den gamle riksamiralen, Karl Karlsson Gyllenhjelm,
som var sedan ungdomen Katarinas synnerligen goda vän,
ansåg det omöjligt att till en sådan grad hedra pfalzgrefven.
Ville han nödvändigt vara närvarande, kunde han stå i en
fönstersmyg, men ej på något annat ställe.
Sårad genom rådets beteende, drog sig Johan Kasimir
tillbaka till Stegeborg, och sedan Maria Eleonora återkommit
till Sverige på sommaren 1633, öfverlemnade Katarina den unga
drottningen i hennes vård och slog sig, äfven hon, ned på
Stegeborg.
Johan Kasimir hemsökte emellertid regeringen
fortfarande med förfrågningar och fordringar. Han fick endast
försäkran om att få behålla sina förläningar till drottningens
myndiga år. På hans klagan, att barnen ej voro af svensk
adel, svarades helt pikant, att man hade orsak nog akta
hans barn högre än honom själf, att man alltid behandlat
svenska prinsessors barn väl och att uppfostrades de bra,
så kunde man, då de blefvo fullväxta, bringa på tal deras
införande på riddarhuset. Pfalzgrefvens fordran att få
arfs-rättsfrågan afgjord, afspisades med den förklaring, att ett
sådant tal förutsatte drottningens död och sårade därför allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
