Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
moder, Sofia G ylle nhjelm, var Johan III:s naturliga dotter —
hade han redan vid adertoii års ålder blifvit öfverste för ett
norrländskt regemente. Förlagd i garnison i Wolmar,
försvarade han tillika med Karl Karlsson Gyllenhjelm med stor
tapperhet denna fästning mot polackerna. Försvaret skaffade
honom ett berömdt namn, som han likväl köpte med
förlusten af sin frihet. I fyra år nödgades han försmäkta i ett
polskt fängelse. Då det lyckats honom att komma lös därur,
reste han till Nederlanden för att under prins Moritz af
Oranien lära sig krigskonsten. Sedan han återvändt till
fäderneslandet, ställdes han vid trettio års ålder i spetsen
för den här, som skulle betvinga den oroliga östra grannen.
Han störtade och han understödde pretendenter till den ryska
tronen, han vann seger efter seger och trängde fram ända
till Moskwa. Till krigarens glans kom sedan äran af att
hafva undertecknat freden i Stolbowa, som mot Ryssland gaf
det dåvarande svenska väldet en naturlig gräns.
Gustaf Adolf hade gifvit sitt erkännande åt hans
för-tjenster. De la Gardie upphöjdes i greflig värdighet med Leckö
till grefskap, han utnämndes till rikets marsk och dubbades till
riddare vid konungens kröning. »Fältherrn* var den titel,
hvarmed han vanligen kallades.
Jakob de la Gardie var vid sin återkomst till
fäderneslandet trettiofyra år. Det var en ståtlig herre. Han hade
ett frimodigt och angenämt väsen, talade gärna och raskt och
kunde vinna människor, när han så ville.
Ebba Brahes hand och måhända äfven hennes hjärta
vann han några månader efter sin hemkomst. Hon öfvergaf
det beslut hon en gång i sin häftiga sorg hade fattat att
aldrig ingå i det äkta ståndet, och hon måste erkänna, att
bland Sveriges riddersmän fanns ingen tapprare, ståtligare
och förnämligare herre än grefve Jakob. Måhända var det
vid de festligheter, med hvilka Gustaf Adolfs kröning firades,
som hon gaf honom sitt ja-ord. Huru därmed än må
förhålla sig, så veta vi med bestämdhet, att hon hade gifvit
det redan den 25 okt. 1617, ty då kallar Jakob de la Gardie
henne »sin käresta» och tillskrifver henne ett bref, söm i
ömma, hängifna ordalag kunde täfla med dem hon en gång
mottagit af sin kunglige älskare.
Grefve Jakob är i Upsala, hon ej långt därifrån, han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
