Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mindre torde detta hafvä skett efter deras återkomst till
Sverige. Dels skaffade sig de la Gardie då en öfverinspektor
öfver sina gods, dels hade han också själf bättre tid. Hemma
gick allt sin lugna gång. Fältherrn drog ej ut med konungen
i tyska kriget, utan hans fräjdade namn skulle af hålla
illvilliga grannar från anfall mot det egentliga Sverige. Det
skulle hafva samma verkan som några tusen man.
Det tyska kriget var emellertid på långt när inte
af-slutadt, då Jakob de la Gardie hemsöktes af en tung
pröf-ning, hvarigenom hans arbetsduglighet minskades, och han
i högre grad än någonsin förut nödgades anlita sin hustrus
stöd och hjälp.
I slutet af 1641 skrifver Ebba Brahe, att hon fruktar,
det hennes make fått starr på båda ögonen. En kurländsk
bonde efterskickades. Han skar i ögonen och hällde i dem
något slags vatten, som grefvinnan trodde skulle »mycket
bita». Men häruti misstog hon sig. Fältherrns tillstånd
försämrades. Han ville betala hvad som helst för att blifva
botad och sökte öfvertala en ögonläkare från Amsterdam
att fara hit till Sverige för att undersöka hans ögon, men
denne ville inte på några vilkor resa så långt. I stället kom
en annan från Lybeck. Afven han skar i ögonen, men gjorde
det onda värre. Slutligen förklarade han, att fältherrn inte
lede af starren.
Ögonsjukdomen må hafva varit hvilken som helst, så
var den sjukes tillstånd bedröfligt, och han kunde föga uträtta
till bästa för sitt land och sin familj. Jakob de la Gardie
var en from gammal man, som med kristligt tålamod bar
sin pröfning, men sådant sinne hade ejJSbba Brahe. Hon kände
sig djupt olycklig, allt under det hon sökte bistå honom med
outtröttlig ömhet och uppoffring.
Hon skrifver härom till den redan omnämnda vännen
Margareta Boije: »Jag kan inte utskrifva, huru väl han ger
sig till freds och är lika lustig. Jag sörjer tusen gånger
mer än han för den ynkedom jag ser, att man måste leda
honom, hvart han skall gå. Jag måste mata honom som ett
barn. Gud göre honom en nådig och god förändring
där-uppå och hjälpe honom, käre man, till sin syn igen.»
Dessa förhoppningar gingo dock endast delvis i
fullbordan. I okt. 1645 synes fältherrn opererats, hvarefter han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
