Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
regeringsbekymren och af ett än viktigare skäl, hvartill vi skola
återkomma, tänkte Kristina tidigt på att nedlägga styrelsen.
Sveriges krona var ett kostligt arf, och hon ville ej
lemna den ifrån sig, om ej i händer starkare än hennes
egna. I sin kusin pfalzgrefven Karl Gustaf såg hon den
rätte efterträdaren. Han hade fått en lika god uppfostran
som hon själf, och hon hade många gånger pröfvat hans
stora egenskaper. Genom att gifva honom kronan, skulle
hon dessutom godtgöra, hvad hon mot honom brutit, då hon
ej, oaktadt sitt barndomslöfte, ville göra honom till sin gemål.
Ständernas vid riksdagarne ofta upprepade fordran, att
drottningen skulle genom giftermål försäkra tronföljden, gaf
henne slutligen anledning att vid 1649 års riksdag föreslå
Karl Gustaf till sin efterträdare. För att gifva styrka åt sitt
förslag sökte hon vinna rådets samtycke, men detta visade
sig mycket svårt att erhålla. Hetsiga debatter fördes i
rådskammaren under febr. 1649. Riksråden funno planen
betänklig och återkommo ideligen till att drottningens
giftermål med Karl Gustaf vore frågans enda rätta lösning.
Drottningen sökte öfvertala dem i godo, men slutligen brast henne
tålamodet, och hon utropade: »Jag ser mig då tvungen att
omtala för Eder, att det är mig alldeles omöjligt att ingå
något äktenskap. Skälen härför förtiger jag, utan vill
endast säga Eder, att mitt sinne är sådant; jag har bedt Gud
förläna mig ett annat sinne, men forgäfves.»
Hvarken med godo eller ondo kunde likväl rådet vinnas
för förslaget. Drottningen föredrog det icke dess mindre och
utan att omtala rådets motstånd för ett ständernas utskott.
Äfven vid dess företräde fick hon förmaningar att gifta sig.
Hennes gamle lärare, Johannes Mattiæ, för hvilken hon hyste
en stor tillgifvenhet och som hon öfverhopat med
välgärningar, grep till ordet och sade henne rent ut, att landets lagar
fordrade, att hon skulle gifta sig. Dessa ord behagade ej
drottningen. »Ingen i världen kan tvinga mig», svarade hon,
»om jag ej vill besluta mig härför. Jag nekar ej till att
jag kanske gör det en dag. Att gifta sig för fäderneslandets
bästa är ett godt skäl, men då jag funnit ett lika godt sätt
för att försäkra dess framtid, hvad kan man mera begära af
mig? Att jag nu får en tronföljare hindrar inte, att jag kan
gifta mig. Hvad jag har lofvat hertig Karl, skall jag obrotts-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
