Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid hans återkomst till Sverige genomdref Kristina 1650,
att han blef förklarad för svensk arfprins och kronan ärftlig
för honom och hans manliga arfvingar. Det var nu
riks-kanslären själf, som föreslog de närmare bestämmelserna,
och riksdagen var af andra skäl splittrad, så att något
allvarligare motstånd förekom ej.
Kristina gaf likväl aldrig Karl Gustaf någon del i
styrelsen, så länge hon regerade. Han vistades på Öland och
hoppades i det längsta att få dela tronen med henne. Hos
Kristina mognade dock planen mer och mer att nedlägga
regeringen, hvilket hon, som bekant, fullföljde i juni 1654.
Kristinas energi att genomdrifva tron följ ar valet och åt
sitt fosterland skaffa en sådan konung förtjenar Sveriges
tacksamhet. Hon har visserligen yttrat, att hon hade intet
att förebrå sig i vården af regeringsärendena, — en så
själf-kär människa som hon skall alltid uppresa sig mot hvarje
klander och då berömma sig själf — men å andra sidan kunde
hon i lugna stunder bedöma sin förmåga, och hon yttrade flere
gånger, då man ville afråda henne att afsäga sig regeringen,
att den efterträdare hon utvalt skulle regera mycket bättre
än hon själf. Hon hade rätt. Men en sådan själfkännedom
ha ej många dåliga regenter haft.
Tanken på att välja Karl Gustaf till efterträdare och
att nedlägga regeringen hade hos Kristina uppstått, säger
hon själf, redan 1646. Just detta år började hon få
motvilja för äktenskap i allmänhet och för ett med sin kusin
i synnerhet. Förut hade förhållandet varit annorlunda.
När Karl Gustaf 1635 vid tretton års ålder kom till
Stockholm, under det att den lilla drottningen ännu vistades
hos sin moder, i svart och i sorg, hade han för henne synts
såsom ysterheten, modet, lifsglädjen i egen person. Någon
bättre kamrat gafs ej. Hon var drottning. Han skulle
naturligtvis blifva konung. Och då han sedan reste sin väg,
täflade hon i tårarnes mängd med Maria Eleonora och ville
inte ha några andra leksaker än hans små hundvalpar, som
hon vårdade med moderlig omsorg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
