Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tideman, som hade sig anförtrodd ledningen af ett vid
hennes faders egendom nyanlagdt manufakturverk.
Han var en liten, puckelryggig herre med ett blekt,
sjukligt utseende. Men detta frånstötande yttre dolde en
varmt kännande och djupt tankande ande. Han sysselsatte
sig mycket med den uppväxande flickan, hon frågade honom
till råds och anförtrodde honom sina innersta tankar. De
filosofiska böcker hon läste väckte hos henne tvifvel på allt
hon förut ansett heligt och rätt, hennes tankar irrade oroligt
af och an. Johan Tideman sökte lugna henne. Han hade
redan i unga år genomgått en hård pröfningens skola, han
hade själf känt tärande tvifvel, men hade nu kommit till en
fast världsåskådning, som han bibringade henne. Det
praktiska i kristendomen var för honom det väsentliga, han
sökte leda hennes tankar från de ofruktbara grubblerier, i
hvilka de förirrat sig, till den värld, som omgaf henne.
Snart skulle den unga flickan utsättas för andra sorger
än dem som filosofiens svårlösliga frågor gifvit henne.
Hennes fader dog efter sju månaders sjukdom i juni 1734. På
sin dödsbädd hade han inkallat den unge Tideman och
Hedvig Charlotta och uttalat såsom sin sista vilja, att de två
måtte blifva man och hustru.
Sedan den första smärtan öfver faderns bortgång stillat
sig, började den unga flickan tänka öfver sin framtid.
Tideman syntes henne nu i ett helt annat ljus än förut. Såsom
lärare hade hon beundrat och vördat honom, men när hon
tänkte på att han skulle blifva hennes make, kände hon
endast obehag och leda för hela hans person.
Johan Tideman visade med blyg tillbakadragenhet sin
beundran för den unga, täcka flickan, och efter strider och
öfverläggningar med sig själf beslöt hon sig för att följa sin
faders vilja. De förlofvades. »Han vardt mig mycket kär»,
skrifver hon i sina anteckningar, »ehuru mina ögon ej hade
samma nöje som öronen, men jag såg nu endast den
skönhet, som i själen låg.» Ekonomiska skäl fördröjde dock
giftermålet, och under tiden nedlades fästmannen på
sjukbädden. Först efter ett helt års sängliggande befriades han
i maj 1737 från sina plågor, hvilka han burit med tålamod.
Hans afsked från detta lifvet var fylldt af lugn förtröstan på
ett kommande. Hans bortgång lemnade hos den känsliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
