Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allt., då jag egde min ljufvaste man, och när det förnämsta
af min lilla egendom blef på sjön skadadt och förloradt,
tyckte jag mig ingenting hafva mist, så länge jag hade
denna skatt i behåll.»
Endast i sju månader fick fru Nordenflycht njuta den
lycka hon satte så högt. Hennes man insjuknade i en hetsig
feber och dog efter nio dagars sjukdom. Hans förtidiga död
beklagades allmänt. För hans enka var den ett förkrossande
slag. Hvarken religionen eller filosofien eller vänners
deltagande kunde bringa henne någon tröst.
Sorg, oro och förtviflan undergräfde hennes af vaka
medtagna krafter. Hon låg länge sjuk och kände ingen
lust att åter börja lefva ett lif, som nu för henne förlorat
allt värde.
Men hon tyckes hafva egt de svagas sega styrka. Hon
bröts ej af sjukdomen, utan tillfrisknade, om också långsamt.
Så snart det var henne möjligt, lemnade hon Karlskrona —
platsen för hennes korta lycka och djupa sorg.
Återkomsten till Stockholm och till hennes gamla
umgängeskrets medförde ingen lindring i hennes smärta. För
den mest deltagande vän kände hon sig främmande. I
ensamheten däremot var hon liksom omgifven af förtrogna,
af vänner — där hade hon sina .minnens sällskap.
Hon sökte därföre en aflägsen tillflyktsort. På Lidingön
hyrde hon en stuga och inrättade där sitt ensliga hem. Ett
musikinstrument och några sångfåglar voro hennes enda
förströelsemedel.
»I denna enslighet liar jag min boning valt;
I detta tysta lugn jag världens storm betraktar.
All höghet, prakt och lust, som lyckan bjuder falt,
Jag som en flyktig rök, en väderbubbla aktar.
Här skall jag lära mig att draga tidens ok
I tålamod och hopp, till frihetsstunden nalkas,
Tills döden löser af mitt mörka ängslans dok,
Och all min smärtas eld i säker hvila svalkas.
Min lefnadslust är skuren af,
Och döden är min längtan.
Till dig, du mörka, tysta graf,
Står all min trängtan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
