Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fru Nordenflycht var för denna krets, hvad Olof von
Dalin var för en annan, som på Drottningholm kring Lovisa
Ulrika samlade sig med samma q vasi-vetenskapliga intressen,
med samma vittra sinne och med liknande oskyldiga, glada
tidsfördrif. Kungligheten gaf åt denna senare krets en glans,
som den förra saknade, men ersatte genom en mera
okonstlad glädtighet.
Bland fru Nordenflychts vänner voro många, som
tillhörde Lovisa Ulrikas omgifning. Skaldinnans anspråkslösa
villkor hindrade henne likväl att träda i närmare beröring
med kronprinsessan. Hon uppvaktade henne, och hon
dedicerade till henne några dikter, hvilka ej blefvo obelönade —
det var allt. Ehuru högt uppburen af alla vitterhetens
vänner och ansedd såsom Sveriges då lefvande främste skald
näst Dalin, blef ej fru Nordenflycht medlem af den af
Lovisa Ulrika 1753 stiftade Vitterhetsakademien, ej heller erhöll
hon något pris för sina dit inlemnade dikter.
Begärde Lovisa Ulrika af sin hofpoet Olof von Dalin
några närmare underrättelser om fru Nordenflycht, torde hon
ej hafva erhållit några särskildt lofordande. Han ensam
tyckes ej hafva berörts af den tjusning, som alla andra
kände vid läsningen af hennes dikter, eller funnit behag i
hennes okonstlade, hjärtevarma väsen, denna blandning af
»eld och tårar», hvarom hennes samtida tala. Hade
måhända den store skalden den lilla svagheten att vilja vara
utan medtäflare om den svenska sångmöns gunst?
Fru Nordenflycht beundrade oförställdt Dalin och har af
honom mottagit många intryck, många lärdomar. Hon hade
också lätt att beundra, svärma, älska. Hennes lätta, lifliga
samtalston, den vänlighet, som strålade ut ur hennes stora
ögon, hennes infall och hennes beläsenhet gjorde henne till
en sällskapets medelpunkt, hvarhelst hon befann sig. Intet
docerande pedanteri, ingen tryckande öfverlägsenhet, men
en förmåga att lifva och glädja, en förmåga att uppfordra
andra till täflan. Unga vitterhetsälskare samlades hos henne,
och hon kom att på dem utöfva det uppmuntrande,
sammanhållande inflytande, som i alla tider har utgjort qvinnans
största insats i litteraturen.
Sitt hem hade hon ordnat efter eget hufvud. Det var
inte alls af det vanliga slaget, och tillgångarne medgåfvo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
