Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ingen lyx. Men man såg, att det var hennes hem och ingen
annans. Där fanns i allt, som omgaf henne, minnen;
småsakerna kunde omtala endast för henne kända historier, och
på väggarne hängde porträtt af de personligheter i historien
och litteraturen, som voro henne kära.
En svår sorg och äfven en kännbar ekonomisk förlust
drabbade henne, då hennes hem i Stockholm sköflades i den
stora eldsvådan sommaren 1751, då hon själf bar ut ur
lågorna sin gamla moder, som delade hem med henne. Hvad
hon ej hann rädda var en mängd litterära utkast. Man vet,
att hon länge varit sysselsatt med författandet af romaner
och lefnadsteckningar, men dessa gingo upp i rök och hon
försökte sig aldrig mera på detta slag af författarskap.
Den förlust hon lidit satte henne i svårt ekonomiskt
bryderi, så att hon nödgades ånyo anropa om hjälp de
på hösten sammanträdande ständerna.
Hon uppvaktade både landtmarskalk och ärkebiskop,
hon lät trycka en gratulation på vers till riksens ständer
och aflät ett ödmjukt memorial. »Det hårda Öde», skrifver hon,
»som uti den olyckliga vådelden mig öfvergått och igenom
förlust af all min ringa egendom försatt mig uti yttersta
nöd, synes igenom försynens skickelse hafva velat lemna
Riksens Höglofliga ständer förnyad anledning att bevisa deras
ädla och ömsinta medlidande. — — Hugnad med Riksens
Höglofliga ständers nådiga hjälp, skall jag alltid låta mitt
angenämaste föremål vara att med vördnad och nöje Svea
rikes ständers ädelmod och använda mitt pund att lemna
en lycklig eftervärld glada minnesmärken af deras mildhet,
uti hvilken jag mig städse allerödmjukast innesluter.» Det
ödmjuka memorialet hade sin åsyftade verkan på rikets tre
högre stånd. Det fjerde räknade en pension till skaldinnan
på 500 till 600 dir om året bland onödiga utgifter och gaf ej
sitt bifall, förrän det förnummit att äfven presteståndet, till
hvars sparsamhet det hade ett blindt förtroende, gifvit sitt
bifalJ.
Lycklig öfver denna säkra inkomst hugnade fru
Norden-flycht sina välgörare med ännu ett qväde:
»Hvad for en värdig tack skall egnas Er?
Den ro att göra godt, det nöje dygden ger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
