Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att hon känner sig vara så ledsen vid lifvet, att hon knappast
kan finna något, som kan lindra for henne »olyckan att
lefva».
Hennes själstillstånd var öfverspändt och stundtals
för-virradt, kroppskrafterna aftogo.
Hon tärdes dessutom af svartsjuka. Hon misstänkte
Fischerström för att beundra den snillrika grefvinnan de la
Gardie, och hon kunde vid ett besök hos denna på Sjö ej
afhålla sig från att klaga, gråta och framkasta häftiga
beskyllningar mot grefvinnan de la Gardie, som däraf blef så
djupt gripen, att detta uppträde bidrog till hennes
insjuknande och kort efteråt timade död.
Men äfven fru Nordenflychts hälsa dukade under för
hennes häftiga känslor. Det berättades man och man emellan,
att hon i ett anfall af ångest gått ut och kastat sig i sjön.
Men hon hade blifvit bemärkt, hon hade blifvit upptagen
och hemförd. Efter den stunden hade hennes sjukdom
tilltagit, och några dagar senare dog hon.
Den tiden var det ej brukligt, att vänner och bekanta i
tidningar och tidskrifter publicerade en aflidens förtroliga bref
och analyserade känslostämningar, yttranden och handlingar.
Det är sålunda ej lätt att veta, om ryktet talade sanning, ej
heller att nu med bestämdhet säga, huru långt »herdinnan
i Norden» lät sig förledas af sin kärlek. Johan
Fischerström skref nära tjugu år efter hennes död hennes
lefnads-teckning, och då omtalar han blott, att han var närvarande
vid hennes sista stunder och att hon dog den 28 juni 1763
»utan oro, tyst och stilla». Hennes sista önskan visar dock
det djup af oro, den lifsleda, som gripit henne. Hon önskade
glömma alla människor, liksom hon ber dem glömma henne.
Den 3 juli nedsattes hennes stoft i Skoklosters kyrka.
Sorghuset var smyckad i svart och grönt, och kring väggarne
stodo myrtenkransade statyer af några stora skalder, som
hon i lifstiden älskade.
I ett af de få bref af Hedvig Charlotta Nordenfly chts
hand, som trotsat förgängelsen, säger hon, att hennes största
fel voro »för mycken känslighet, för mycken ömtålighet, för
mycken hetsighet». Men huru skulle man vara skald utan
dessa fel, tillägger hon. Hennes fel stodo också i nära
samband med hennes största förtjenster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
