ock här. Den nederländska republiken var skarpt söndrad i tvänne partier, det aristokratiskt-monarkiska, i spetsen för hvilket trädde huset Oranien, och det byråkratiskt-provinsiella. Det var detta sistnämnda parti, som under den store statsmannen Olden Barneveld hade afslutit 1614 års förbund. Blott detta kunde hafva varit tillräckligt, för att det oraniska partiet skulle betrakta detsamma i en mindre fördelaktig dager. Andra skäl tillkommo. Oraniernas politik var endast i en ringa grad en handelspolitik, och de voro därföre utan agg till Öresunds väktare, Kristian IV. Snarare sågo de i honom de tyska protestanternas naturlige beskyddare. Det blef ock detta parti, som kom att försvaga det svenska intresset i Nederländerna <footnote>Arend: Allgemeene Geschiedenis des Vaderlands III 3.</footnote>. Det första beviset på denna ändring i republikens politiska uppfattning finna vi i det förbund, som i maj 1621 ingicks med Danmark, hvilket förbund visserligen skulle lemna föregående allianser orubbade, men med kännedom om Sveriges och Danmarks förhållande vid denna tid, blef den naturliga följden däraf, att en viss köld inträdde emellan Sverige och Staterna <footnote>Arend anf. st. III 3; 586—590; 592—612.</footnote>. Emellertid hade den stora strid utbrutit bland Tysklands makter, som mer och mer skulle ådraga sig den allmänna europeiska uppmärksamheten. Sveriges unge konung såg klarare än någon, huru alla strider uppgingo uti en enda, protestantismens strid mot katolicismen, och önskade uppriktigt befordra en nära sammanslutning af de protestantiska makterna. Talrika underhandlingar fördes till detta måls förverkligande, och Sveriges och Nederländernas förbindelser under denna tid utgöra blott en integrerande del af dessa allmänna protestantiska underhandlingar. Gustaf Adolf var särskildt mon om nederländarnes deltagande i ett allmänt protestantiskt förbund och försummade intet tillfälle att vinna dem. »Haag är teatrum för alla handlingar och actien i Europa», sade Gustaf Adolf till den nederländske