sundstullen som gent emot Spanien väckte stor oro i Nederländerna och närmade dem till Sverige. Redan den 3 mars 1613 sökte Generalstaterna därföre genom förbund med sin gamla fiende Lübeck ett stöd mot det tvång, som Danmark hotade genom sundstullen att utöfva på östersjöhandeln. De föreslogo sedan, att Sverige skulle biträda detta förbund, men då Gustaf Adolf härvid gjorde svårigheter, afslöto de med Sverige ett särskildt förbund den 4 april 1614. Generalstaternas gamla handelsfriheter bekräftades och nya utlofvades, dock skulle Sveriges öfverhöghet öfver Östersjön blifva okränkt. Nederländarne skulle äga rätt att handla på Riga och andra vid Nord- och Östersjön belägna städer, äfven om dessa af svenskarne belägrades. Dessutom lofvade hvardera parten att, om så fordrades, bistå den andra med 4,000 man. Underhållet skulle bestås af den, som lemnade hjälpen. I stället för manskap kunde hjälpen utgöras af skepp, krigsförnödenheter eller något dylikt. Detta förbund slöts på 15 år och ratificerades den 28 juli 1614 af Gustaf Adolf och den 6 febr. af Generalstaterna <footnote>Hammarstrand: Försök till en historisk framställning af förhandlingarne om Sveriges deltagande i 30-åriga kriget sid. 16, 17.</footnote>. Från detta förbunds afslutande och till 1645 kan man räkna det andra skedet af de svensk-nederländska förbindelserna. Under denna tid utvecklade sig så väl Sverige som Generalstaterna ojämförligt snabbare än under den föregående och erhöllo en ej förut anad betydelse i det europeiska statssystemet. Ett vänskapligt förhållande emellan dem var befästadt, och de fleste af deras framstående statsmän insågo den stora betydelse, ländernas förbindelse ägde. Fruktan för Danmark och intresse för sundsfrågans lösning utgjorde medelpunkten för de bägge makternas förhandlingar. Men äro beröringspunkterna emellan tvänne land många, så kunna, låt vara att intressena i de fleste fall äro ensartade, lätt nog orsaker till split och söndring uppstå. Så