Adolf lofvade uppsätta 28,000 man och en flotta af 50 segel att skydda Östersjön, mot att Staterna understödde konungen med 50,000 rdr i månaden och däraf betalte på förhand 150,000 rdr samt lemnade 12 skepp, hvilka skulle ställas under den svenske konungens befäl. Dessutom fick Camerarius i uppdrag att, om detta förslag ej antogs, skulle han föreslå en förnyelse af 1614 års förbund, likväl med iakttagande af de förändringar, som de förändrade tidsförhållandena kräfde. Staterna skulle erhålla lättnad i de besvär, som tryckte deras handel i Preussen, men med den betydliga inskränkningen, att eftergiften ej skulle gälla Danzig, Memel och hamnarne vid Curische Haff, och handelsfriheten skulle ej få utsträckas till misstänkta eller till krigsbruk tjänliga fartyg. Generalstaterna, om ej obenägna för förbundets förnyande, ansågo dock, att deras hotade handelsintressen fordrade stor försiktighet vid emottagande af Gustaf Adolfs förslag. Redan i april 1629 framlades desamma af Camerarius, men först i mars 1630 utsågo Staterna deputerade för att härom öfverlägga. De kunde dock ej besluta sig för att afsluta ett förbund med Sverige, och klagomålen öfver tullarne i Preussen fortforo <footnote>Schybergson sist anf. st. LXXXVII och ff.</footnote>. Under det dessa förhandlingar pågingo, underrättades Staterna den 26 juli 1630 af Camerarius om, att Gustaf Adolf landstigit med en armée i Tyskland, och till trots af alla misshälligheter makterna emellan väckte Gustaf Adolfs segertåg i Tyskland den lifligaste genklang hos Generalstaterna <footnote>Arend anf. st. III 4, sid. 517.</footnote>. Förbundet blef ej häller under den följande tiden förnyadt, ehuru väl Sverige med freden i Stumsdorf förlorade de preussiska hamnarne och således detta tvistefrö upphörde. Ifrån 1635 är det dock mera Sverige än den nederländska republiken, som är likgiltig för ett förnyande af förbundet <footnote>Odhner Sveriges inre Hist. under Dr. Kr.s förm. sid. 80.</footnote>. Försök gjordes vid denna tid att