skapa en svensk handel och en svensk industri, och man ville ogärna genom ett nytt fördrag binda sig vid sina gamla förlagsmän, Staterna. Dessa å sin sida hade fått erfara, att äfven andra länder än Sverige kunde utöfva ett tryckande tullsystem i Östersjön <footnote>Fridericia: Danmarks ydre politiske Historie 1629—1645. — II sid. 50.</footnote>, och dessutom önskade de nya tillfällen att kunna öfvervaka och om möjligt hämma den svenska utvecklingen. Driffjädern, som slutligen sammanförde de båda makterna i ett nytt förbund, var nu liksom 1614 fruktan för Danmarks alt för oinskränkta välde öfver Sundet, med ty åtföljande tullar. Sundstullen räknar sin upprinnelse från förra hälften af 1400-talet och hade alltid afgifvits, om ock ej utan protest, af de sjöfarande nationerna <footnote>Fridericia anf. st. I sid. 4.</footnote>. Det var först 1600-talets nederländske rättslärde, som började i fråga sätta rättmätigheten af denna uppbörd vid en allmän vattenväg, och detta samtidigt med att Kristian IV på det mest godtyckliga sätt ändrade tullsatserna och förordningarna för visitationerna af fartygen <footnote>Fridericia anf. st. I 180, och II 210.</footnote>. Det finansiella trångmål, hvaruti Danmark genom sitt deltagande i trettioåriga kriget råkat, nödvändiggjorde till en viss grad dessa åtgärder. Det trots och den nyckfullhet, som på alla områden utmärkte Kristian IV, framträdde dock särskildt här, därigenom att sundstullen icke stod under riksrådens kontroll, så att <footnote>Anf. st. II 193.</footnote> under åren 1629—1639 sundstullen underkastades icke mindre än åtta förändringar <footnote>van Hoeven: Der Sondtoll sid. 64.</footnote>. År 1635 infördes nya, stränga visitationsregler <footnote>Fridericia anf. st. II sid. 212.</footnote>, hvarigenom den förut mycket brukliga förfalskningen af svenska certifikat försvårades. Under året 1638 höjdes tullen, och ytterligare tillkommo 1639 en