residenten förstå de nederländska rustningarna och begärde angående dem en förklaring. Detta memorial framkallade en liflig ordväxling bland de deputerade, och först den 11 jan. n. st. blef ett svar uppläst <footnote>Apbm. 17 jan. 1656. Här liksom vid flera tillfällen var det en holländsk deputerad af framstående rang, van Gent, som var Sveriges ifrigaste motståndare.</footnote>. Appelboom hade nämnt i sitt memorial, att några grannar fördröjde en öfverenskommelse emellan Sverige och Brandenburg. Detta väckte missnöje, men Appelboom tog ej tillbaka sina ord, blott beklagade, att Staterna ej ville inse, huru konungen af Sverige var intresserad för deras väl <footnote>Apbms bref 17 jan.</footnote>. Samtidigt som Appelbooms memorial dryftades i Haag och som man där förbittrades öfver, att den brandenburgsk-nederländska alliansen medförde de ofvannämda obehagliga penningetransaktionerna, så bröts densamma af kurfursten, i det att han ingick fördraget i Königsberg med Karl X Gustaf, den 7 januari <footnote>Droysen anf. st. 239—250.</footnote>. Kurfursten hade länge tvekat och sökt att vinna tid, i förhoppning att det svenska segertåget skulle stäckas, men Karl Gustaf stod i hans land och fordrade med segrarens kraft ett förbund, Staterna visade sig såsom ohjälpsamma vänner, och ingen flotta kunde komma under vintern till hans hjälp. Kurfursten gaf vika, Preussen blef ett svenskt i stället för ett polskt län. »Underrättelsen om detta fördrag hafver osägligen altererat och försatt kompassen och konsilierna här,» skrifver Appelboom. Staterna ångrade nu att, de ej afslutat penningetraktaten och fruktade att kurfursten skulle höja tullarne <footnote>Apbms bref 1 febr. Urkunden u. Actenstücke VII sid. 26.</footnote>.