Deras afsigt var att öfver Neustadt fara till Danzig, men på denna del af vägen blefvo de uppehållna vid den lilla fästningen Löwenbourg i Kassubien. Kommendanten därstädes hade af Erik Oxenstjerna fått tydliga ordres att ej låta dem fortsätta resan, enär man önskade, att de först skulle besöka konungen, innan de begåfvo sig till Danzig <footnote>Wicquefort, som genom sitt arbete: l’Ambassadeur et ses fonctions, torde anses såsom en auktoritet i frågan, anser svenskarnes åtgörande rättmätigt — Sist anf. arbete I, 406; Bref t. de Witt fr. Slingelandt 3 maj 1666, se De Witts Brieven V, 392.</footnote>. De blefvo dock temligen snart lösgifna och tyckas ej själfva så mycket förvånat sig öfver detta korta kvarhållande. Men i Haag blef man ytterst förtörnad, då underrättelsen härom dit anlände, och det ropades öfverljudt, att våld mot folkrätten blifvit begånget. Man hade dock ej något skäl att klaga, ty Danzig var en belägrad stad, och sändebuden hade dess utom aldrig för kommendanten visat sina kreditiv. Den 24 april n. st. ankommo de till Danzig och blefvo där med stor artighet och många vänskapsbetygelser emottagne. Danzig hade i febr. s. å. till Generalstaterna afsändt en underhandlare, då det ansågs, att de skulle vara mera beredvilliga än andra makter att hjälpa staden mot Sverige. Man var ock i Nederländerna förvånad, öfver att man ej långt förut hört något från Danzig. Till sammans med de Bye sökte nu det danzigske sändebudet, subsyndicus Christian Schröder, förmå Staterna att skicka trupper till Danzig, att lemna staden ett tillskott af tolfhundra tusen thaler månatligen och dessutom ett lån af en half million gulden. Staterna voro dock ej hågade härtill utan att förskaffa sig motsvarande fördelar för sin handel på Danzig. Därom