skarpt mot Holland, som för sina intressen möjligen skulle inveckla Staterna i ett farligt krig <footnote>Apbms bref 16 juni 1656.</footnote>. De till norden afskickade ambassaderna ådrogo sig ock den allmänna uppmärksamheten i Haag. Hvad den till Danmark afsända angick, tyckes den ej genast inverkat på Danmarks hållning, ehuru väl rapporterna därifrån lugnade Staternas farhågor <footnote>Durels bref 22 mars 1656. Becker anf. st. 92.</footnote>. Ett förbund till Danzigs skydd ingicks dock den 16 aug. 1656 mellan Danmark och Staterna <footnote>Carlson anf. st. 163.</footnote>. Den till svenske konungen afsända ambassaden visade under flera månader ej några resultat. Sparsamma voro till och med de underrättelser, som från densamma anlände till Nederländerna <footnote>De Witts Brieven 18 aug. 1656.</footnote>. Den 8 och 20 maj hade hållits konferenser mellan de nederländske sändebuden och rikskanslären, sedan hade underhandlingarna uppskjutits, emedan nederländarne ej hade nog utförliga ordres. Sedan de erhållit sådana, och konungen utfärdat ofvannämda instruktion, inträdde åter ett uppehåll, förorsakadt af att rikskanslären måste resa till Thorn och af att Isbrants insjuknat. Den 11 juli ägde ändtligen i Marienburg ett sammanträde rum, hvarvid man beslöt att underhandla i Elbing. Rikskanslären kunde ej längre uppskjuta förhandlingarna, då såväl konungen som ambassadörerna yrkade på deras begynnande <footnote>Handl. rörande Elbingertraktaten R. A.</footnote>. Under denna tid hade förbundet mellan Sverige och Brandenburg förnyats den 15 juni 1656, hvarvid farhågorna och oviljan mot Sverige ytterligare växte, ej blott hos Staterna, utan äfven hos Österrike, som fruktade, att Sveriges krigståg nu skulle sträckas åt Tyskland <footnote>Droysen anf. st. 251—271.</footnote>. *