Sverige underdåniga. 2) Frihet att efter behag köpa och sälja i Sveriges städer och af alla Sveriges invånare. 3) Tullarne skulle blifva lika stora, som de voro 1640 och »multis annis sequentibus». 4) Att Generalstaternas undersåter skulle få njuta samma fördelar som de egna, om tullförhöjning vid ett eller annat tillfälle blefve en nödvändighet. 5) Att de alltid skulle behandlas såsom de mest gynnade nationer. Betrakta vi dessa »postulata» närmare, finna vi hvar och en af dem riktade mot missbruk, enligt Generalstaternas uppfattning åtminstone, som tillkommit sedan 1640 eller 1645 och som ej genom dessa traktater kunnat hämmas. § 1 är tydligen närmast riktad emot den tull, som svenskarne upptagit utanför Danzig, och som möjligen kunde utsträckas till andra preussiska städer <footnote>Sverige upptog ock licenter i de under kriget intagna hamnarne. I hvad mon dessa licenter tyngde på den nederl. handeln kan ses däraf att i Elbing betaltes 1657 för inkommande nederl. fartyg 8219 Rthr och för utgående 10,855 Rthr. — Fartygen utgjorde omkr. 37 % af alla fartyg. — Se Licent-lista i Kam. Arkiv.</footnote>. Den 7 art. i 1640 års förbund erbjöd vissa kryphål för bägge makterna, den hade också endast motvilligt antagits af Nederländerna och skulle utan tvifvel förlora mycket af sin udd, om § 1 nu genomdrefs. — Äfven mot den tull, som svenskarne upptogo i Warnemünde, och som redan under 30-åriga kriget rönt så mycken motsägelse, och som dess utom var ett så farligt prejudikat, var paragrafen riktad <footnote>Se Odhner: Sveriges deltagande i Westf. fred 337.</footnote>. § 2 gälde utan tvifvel de inskränkningar, handeln led genom åtskilliga nya privilegier och monopol, som utkommit under drottning Kristinas regering, hvarigenom man trodde sig kunna höja den inhemska tillverkningen och få handeln att uppblomstra. Åtskilliga af dessa privilegier, såsom för väfvare, spelkortsfabrikanter m. fl. voro utan betydelse, ehuru man möjligen ej i