kunna erhålla förmonligare handelsprivilegier än Staterna och blefve en förhöjning af tullarne af en eller annan orsak nödvändig, så skulle den dock ej blifva större för främlingarne än för de egna undersåtarne, hvarvid dock ett undantag gjordes för vissa sällskap och enskilde personers privilegier <footnote>— — quod si vero contingat, certas ob causas et urgente necessitate nova, majora gravioraque vectigalia in alterius foederati dominiis imponenda esse, tum, eo casu majus graviusque a foederato aut ejus subditis non exigetur, quam ipsi proprii incolae aut subditi pendunt. Sub qua tamen aequalitate nullatenus intelligi debent pecularium societatum et subditarum personarum specialia privilegia.</footnote>. — Slutligen innehöll fördraget bestämmelser om Danzigs, Frankrikes, Englands, Danmarks och Brandenburgs inklusion <footnote>Fördraget finnes tryckt hos Aitzema anf. st. VIII sid. 569 och Dumont anf. st. VI 2 sid. 147—148.</footnote>. Sådan var betydelsen och innehållet af den mycket omordade Elbingertraktaten, som under fyra år, för att ej nämna de följande åren, som ligga utom den tidrymd hvarmed vi sysselsätta oss, var ett ständigt föremål för de diplomatiska förhandlingarne emellan Sverige och Generalstaterna och äfven anfördes såsom en faktor i den märkliga brytningen år 1658. *

III.

Den svenske konungen befann sig vid Elbingertraktatens afslutande ännu i Preussen, och Polen var böjdt för fred, äfven med betydliga afträdelser, men det afhölls derifrån af kejsaren, som fruktade, att Sverige skulle vända sig mot honom, om fred var sluten med Polen. Brandenburg var ännu Sveriges bundsförvandt, men endast dyrt lät kurfursten köpa sin tvetydiga vänskap, det fick Karl Gustaf erfara vid den nya traktaten