uttryckligen namngifvas. Generalstaterna hade samtidigt med Elbingertraktatens afslutande låtit sin flotta hemsegla men däremot kvarlemnat en besättning i Danzig, hvilket ej af svenskarne väl upptogs <footnote>Se Gralath anf. st. sid. 566.</footnote>. Generalstaternas ambassadörer befunno sig i Frauenburg <footnote>Se ofvan anf. bref fr. sändebuden; jämte ett af den 27 okt. från d. s. Den 6 nov. anlände de till Danzig. Slingelandt hade rest hem efter traktatens afslutande, och Dorp förestod nu beskickningen. Se de Witts Brieven.</footnote> vid emottagandet af underrättelsen om Staternas resolutioner. De hade där haft audiens och blifvit särdeles väl emottagna <footnote>Se Bilaga t. Apbms bref. Bref fr. Frauenburg 27 okt.</footnote>. De voro ock välvilligt stämda emot Sverige, hvilket tydligt framgår af det sätt, hvarpå de besvarade Generalstaternas ofvanmälte bref. Ambassadörerna svarade nämligen, att bättre vilkor hade ej kunnat erhållas än de, man fått uti traktaten, och att Staterna borde påminna sig, att ambassadörerna icke gått utom sin instruktion vid fördragets uppsättande. De anmärkningar, Generalstaterna gjorde, voro ingalunda af den betydelse och det värde, som dessa förestälde sig. Oaktadt privilegierna af 1645 angående byggandet af monterade skepp, funnos ej mer än 20 à 30 dylika skepp <footnote>Riktigheten af denna ambassadörernas uppgift har ej varit möjligt att konstatera, då tull- och skeppslistor för denna tid saknas. Att förordningen om helfrihet å de s. k. monterade skeppen ej ansågs uppfylla sitt ändamål. Se Palmén anf. st. 90—92.</footnote>. Däremot fans det små skepp, som åtnjöto frihet från ¹/₃ af all tull, och som gingo mellan hamnarne i Östersjön. Upphäfvandet af privilegiet, angående dessa svenska skepp, var en sådan orimlighet, att ingen stat kunde gå in derpå, så att Generalstaterna kunde anse sig ha gjort en ganska stor vinst därmed, att dylika privilegier ej skulle i framtiden få utfärdas. — Att Staterna ej voro nöjda med år 1645 såsom utgångspunkt