erhållna, skulle göra Staterna till Sveriges trogne bundsförvandt. Att dömma af residenten Appelbooms rapporter torde uppfattningen häraf i Nederländerna varit delad. En del, och däribland de ledande statsmännen, sågo ingenting hällre, än att ratifikationen kunde på ett någorlunda hederligt sätt uppskjutas, ty Sveriges ställning var på en gång så fruktansvärd och så svag, att ej den skarpaste politiker kunde uträkna händelsernas utveckling. En stor del af den nederländska köpmannaverlden brukade ej se politiken i stora drag. De tänkte på sin egen fördel och hade väntat större fördelar af en traktat med Sverige, än Elbingertraktaten erbjöd. Kunde de genomdrifva sina tillägg och förklaringar, hvarigenom den svenska handelns utveckling hämmades, och Sveriges benägenhet att gynna Englands handel kväfdes, lemnade de den nordiska jämnvigten och de svenska utvidgningsplanerna åt sitt öde och sågo med nöje ett förbund afslutas, som försäkrade dem om fred och ökad handel. Vid elucidationerna framträda de olika intressena i Generalstaterna än klarare än vid själfva fördragets afslutande. Det nederländska parti, som af politiska skäl ville uppskjuta traktatens ratificering, visste dock i början att dölja sina verkliga önskningar under skenet af ett allvar och en ifver för ratifikationen, väl egnad att göra den politiska ställningen för mången oklar. Till och med Appelboom trodde i början på Generalstaternas önskan att ratificera fördraget, och uppfattade först sedermera rätta halten af deras elucidationer. Det var provinsen Holland, särskildt staden Amsterdam, som motsatte sig ratifikationen, Zeeland samt städerna Rotterdam, Leyden och Dort stå däremot i det längsta på Sveriges sida. De Witt visade sig i hög grad opartisk och ville genomföra traktaten, ehuru med de förändringar, som han ansåg så väsentliga för den nederländska