Brandenburg. Hollands ständer ansågo dock, att Dorp fortfarande borde yrka på en ratifikation samt påvisa det orimliga uti Sveriges fordringar, hvilka icke kunde beviljas, förrän holländarne voro säkra på sin sjöfart <footnote>Apbms bref 15 juli. — Appelboom ger under denna tid allehanda råd angående ratifikationen. »Om E. M. ratificerar utan elucidationer, så kunde E. M. bemäktiga sig Danzig; möjligen måste E. M. härvid bruka våld. Staden finge då kanske hjälp af Generalstaterna, Elbingertraktaten blefve då bruten och ställningen blef klar». Apbms bref 12 april. »Man anser att E. M. skulle kunna genom flere skrifvelser särskildt till sina vänner i Zeeland, Friesland och Gröningen samt genom en ratifikation hindra Generalstaterna från desperata konsilier». — »Man tror ej på Elbingertraktaten; man kunde gärna sluta en ny och då minnas Nova Svæcia». 3 juni.</footnote>. Den 12 juli n. st. instämde Generalstaterna i Hollands beslut. Rådspensionären de Witt talte nu som alltid om sin benägenhet att ratificera, likväl med elucidationer <footnote>Apbms bref 16 aug. Resol. bilaga till Apbms bref.</footnote>. Karl Gustaf yrkade på en ratifikation ej blott för att uppehålla den diplomatiska förbindelsen med Staterna, utan hos honom framträder vid denna tid en bestämd önskan att komma på det klara med Sveriges ställning till Generalstaterna. I sina bref till Appelboom af den 29 juni, 14 och 22 juli <footnote>Riksreg.</footnote>, skrifver han, att han är fullt bestämd att ratificera Elbingertraktaten, men med det vilkor, att Staterna lofva att ej hjälpa Brandenburg eller Danzig, utan på allvar blifva Sveriges vänner. I intet hänseende ansåg konungen några »elucidationer» behöfliga. Konungen ville därföre, att Appelboom skulle inlemna memorial till Generalstaterna, däri han uttryckte konungens bestämda fordran af ett kategoriskt svar från Staterna. Underhandlingarne med Dorp togo således ej någon allvarlig karaktär. Isbrants, som ledde underhandlingar med kurfursten af Brandenburg, sökte förgäfves att