Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - [Ordbok] ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Se ekens strid motstormarnepå fjellen.
stagnelius 2: 184.
(Obs. Eken växer ej på fjellen.)
Anm. I Orienten finnas mångfaldiga
skilda arter af Ek, så utt den i bibeln
omtalade troligen är en annan art än vår.
»Jag uträckte mina grenar såsom en ek».
Syr. 24: 22.
f Ekebriiken, n., en art af slägtet
Stensöta, med tre gånger pardelade
blad: Polypodium Dryopteris L.
Ekefock, se Fock.
Eknas, m., se Kornell. — Detta i
Vesterg. brukliga namn är så bestämdt
och egendomligt, att det förtjenar
upptagas.
Ekorrbär, n., en med Konvaljen
närbeslägtad ört, tillhörande
Liljeväxterna, med tvenne hjertlika blad på
stjelken: Convallaria bifolia L.
Smi-lacina Desf.
Ekorrsvamp, m., en art af
Buk-svamparnes familj, använd i Dalarne
som lockbete för ekorrar: Octaviana
variegata Vitt.
i EkSllga, f., Skåne =
Ängs-kovall.
f Ekört, f., Skåne = Skogs- och
troligen äfven Ängs-kovall.
Elfgräs, n., rättare Elfäxing, m.,
ett gräs med blå ax, växande i ringar:
Sesleria ccerulea Ard. — »När detta
gräset växer på en mager äng, synes det
afmåla en blå ring, den enfaldiga folket
trott förorsakas af elfvors dansande».
Linnés Öl. resa 66.
iElfnäfver, f.,föres af Linné
rätteligen till Torsklafven (se detta namn),
men i Dalins ordbok till Marchantia,
hvilken på Svenska kallas Jordlunga.
Elfring, m., har man kallat vissa
i ring växande svampar. Benämningen
torde förtjena upptagas.
Elfäxing, se Elfgräs.
f Elgborst, m., Gestrikl. = Stagg.
Elggräs, n., Södermani. =
Mjöd-ört. Detta provinsnamn har ingått i
riksspråket och synes derföre böra
upptagas. — Vid högtider plägar Elg-’
gräset för sin behagliga lukt strös på
golfven i bondstugorna.
Tiljorna smyckas af elggräsets blad.
DAHLGREX 1: 189.
t Elgrams, Elgstjelk, m., Dalsl.
= Kropp.
f Elinsrot, se Alant.
Elm, se Helm.
Elnaträd, n., är den i Småland
och flerstädes allmänna benämningen
på Olvonbuske. Andra uttal af
namnet äro: Illnaträd, enligt Linné i Skåne
Illenaträd (Fl. Svec. n. 264) och
Iläna-träd, Ilånneträd (Sk. resa 84, 392).
Blomflockarne kallas Elnakringlor i
anseende till de stora gallblommornas
ringar.
En, f., Enbuske, m., en öfver hela
landet allmän buske, tillhörande
Barrträden: Juniperus communis L. De
bärlika kottarne kallas Enbär. »Af enen är
allting nyttigt», retzius 1: 342. —
Mången gagnar sin bygd, fast stickande och
hvass som enen. — Enbären mogna först
tredje året, så att man på samma buske
träffar omogna, halfmogna och
fullmogna; deraf ordstäfvet:
När alla enebär hunnit mogna,
Bli alla flickor gifta och trogna:
Enbärsträd i bibeln afser de stora,
trädartade, i Orienten växande arterna
af Enslägtet. »Hon (en falsk tunga) är
såsom eld i enbärsträ». Psalm. 120: 4.
i EngelsÖrt, f., ett medeltidsnamn
på Qvanne.
Engeltorn (pl. -törnen), n., uttal
i allmogespråket af det Franska
églan-tier (äfven uttaladt Neglantyr) =
LukttÖrne.
Enlaf, se Laf.
Enstabb, Enstapel, m. (af Isl.
einstapi), benämnes Örnbräkenet,
emedan • det icke, såsom Ormbunkarne,
växer i tufvor. Se Bräken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
