Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJUGUFEMTE KAPITLET.
Edens pröfningar.
”Och där följer dimma, och där följer regn,
Och lifvet biir aldrig det samma mer.”
Geo. Macdonald.
Eden var utom sig af förtjusning, när Walter
återkom, och trodde sig skyddad från all vidare
förföljelse.
Men de två tyrannerna tänkte annorlunda. Har*
pour glömde ej så lätt, att man trotsat honom, och
äfven om han velat, hade Jones ej tillåtit det, utan
eggat honom att fortfarande plåga de yngre
kamraterna, som vågat sätta sig upp mot hans vilja.
Sista gången han befallt Eden gå till Dan, hade
gossen lydt Walters råd och med bestämdhet sagt
nej. Harpour framkastade då några hemlighetsfulla
hotelser, men Eden nämnde ej därom till någon, i
hopp att de endast voro tomma ord.
Men en natt, då han sof lugnare än på länge,
väcktes han af ett skarpt ljussken, som föll rätt på
hans ögon och reste sig hastigt upp. Två hvitklädda
gestalter, den ena med ett afskyvärdt eldrödt, den
andre med ett svart oformligt ansikte böjde sig
öf-ver honom.
Dödsblek och med ett genomträngande skri, som
väckte alla de andra, sjönk Eden tillbaka i sängen.
Walter och Wenderson rusade upp ur sina
bäddar, och Walter, som var fullkomligt oförberedd på
den hemska synen stod ett ögonblick alldeles
förlamad af skräck. Men Henderson, som haft en aning
om hvad Jones och Harpour hade i sinnet, förstod
strax hvad som var på färde, och rusande på den
gestalt, som stod närmast, ryckte han af masken och
lakanet och gaf Jones en så våldsam knuff, att han
raglade flera steg tillbaka,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
