Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gångar och energiska ansträngningar slutligen fick
försöka sig på Théåtre Frangais. Hennes första debut
därstädes egde rum den 12 juni 1838 som Camille i
»Horatierna» — och dagen därpå var den klassiska
tragedin återuppstånden, och Frankrike hade en tragisk
skådespelerska af första rang. Hennes debut gaf en
recettinkomst af 752 francs; fyra månader senare spelade
hon Hermione, och recetten var 6,300!
Hennes framträdande som tragedienne var en
fullkomlig öfverraskning för hela den literära och artistiska
världen, och efter öfverraskningen följde en hänförelse
och en beundran, som icke kände några gränser.
Liksom genom ett trollslag blåstes nytt lif i den klassiska
tragedin, som man ansett död och begrafven med Talma,
och Rachel spelade nu vidare Roxane i »Bajazet»,
Pau-line i »Polyeucte», Agrippina i »Britannicus» och
slutligen Phädra och Athalie, hennes egentliga triumfroller.
Som åtskilliga af den tidens kritici tämligen
otvetydigt uttalade sin tvekan om huruvida hon någonsin
skulle kunna spela annat än de gamla klassiska rollerna,
försökte hon sig snart och med stor framgång i moderna
uppgifter. Hon spelade 1843 Judith i M:me Girardins
sorgespel af samma namn samt sedan under de
närmaste åren Catharina II’ Virginia, Fredégimda, Johanna
D’Are, Maria Stuart m. fl. Den nya roll i hvilken
hon bäst lyckades var Adrienne Lecouvreurs i Scribes
och Legouvés drama, som uppfördes 1849. Hon spelade
vidare Ponsards Lueretia, och han skref för henne sin
Charlotte Corday, som hon dock, efter lång tvekan,
bestämdt vägrade att spela, förklarande att
revolutions-hjältinnans tämligen kyligt hållna roll icke passade för
hennes temperament.
Att det icke var revolutionstiden som skrämde
henne, bevisade hon 1848, då hon efter republikens
utropande uppträdde på Théåtre Frangais med tricoloren
i sin hand, och hälften talande, hälften sjungande,
framsade Marseljäsen på ett sätt, som före henne aldrig
varit spordt och som väl svårligen någon efter henne
skall kunna åstadkomma. »Revolutionens alla stormar
vibrerade i hennes stämma, hämdens eld kom hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
