Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ”BRAND-PETTER.” Historien om ett öknamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja då har kammarern häller aldrig sett nån
skog!
— Har jag inte? Fins här inte skog, så vore det
väl underligt! — utbrast kamrern och visade med
handen på barrskogen som omgaf stubbängen på alla
sidor.
— Di der pinnarna! — svarade Petter, i det han
med en min af det djupaste förakt spottade rakt
framför sig och med en energisk åtbörd sträckte ut
sin långa arm emot träden; — di kan vara lagoma
för strömmingspatronerna te’ spinta sönder och sälja
som Stockholmsved, för någe’ anna’ duger di inte te’!
Nej, si jag menar storskog, jag — rejelt timmer, som
en får vara tre och fyra om te’ ta’ ikring ett par fot
från roten! Si det kallar jag skog, och gönom töcken
var det som jag traska’ fram mina modiga åtta da’r,
innan jag kom te’ stället der flottkarlarna va’.
— Nå, men Petter följde i alla fall landsvägen,
och–
— Landsvägen? I hälsike fans der och inte nå’n
landsväg, ska’ kammarern tro! Nej då, ibland fans
det en gångstig och ibland fans det ingen töcken
heller, utan det va’ te’ hålla sig efter älfven så godt
en kunde och rätta sig efter solen för rexten, och det
var det jag gjorde också. Men jäkligt grannt va’ det
emellanåt, och en tyckte rakt åf att en gick som i
en stor körka der trästammarne var stöttorna under
take’ och der det va’ så högt i take’ och så mörkt
så en såg inte hvalfve’ en gång. Och kom en då ut
på en myr eller en ängsglinta, der det stog nå’n
nybyggarstuga, så var det rakt åf som när en kommer
ut ur julotta’ se’n di har släckt ljusena och sola
skiner på snödrifvorna! Och ibland, när en hade speta’
sej opp på en bergklack, så tyckte en rakt att en
såg hela jordklote’ framför sej, tockna vidder va’ det,
som en såg. Men fasligt ensamt var det, och skulle
en inte bli’ oppäten åf myggen, så va’ en tvungen
te’ göra opp ell der en tog nattläger, för röken ä’ det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
