Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ”BRAND-PETTER.” Historien om ett öknamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
näsduk hon ännu mindes från den dag, då hon
anträdde sin färd till det soliga Schweiz, och kanske
på den nu rik vordne affärsmannens ansigte läsa ett
uttryck af ömkan och medlidande, blandadt med den
för henne sårande tillfredsställelsen att nu var det
han, som kunde vara stolt, — nu var det han som
i sin ordning kunde försmå, så som andra en dag
för längesedan hade försmått honom.
Nej, hällre då stanna kvar i den stora staden,
der de små ödena kunna gömma sig utan att
varse-blifvas i vimlet, och der de tunga suckarne icke kunna
genomtränga bullret! Hällre då arbeta utan rast eller
ro, till dess man kunde komma bort till en annan
plats der ingen kände den skeppsbrutne, der man
hvarken behöfde frukta att möta slägtingar eller
umgängesvänner, som blifvit närsynta, sedan middagarne
torkat in. Och stark i den föresatsen fortsatte hon
att vårda sin allt mera aftynande make, och att
uppfostra sina allt mera uppväxande barn. Och ju mera
sjukdomen försvagade honom, desto starkare blef hon.
Den dolda källåder af energi och mod, som aldrig
förr haft användning för sitt flöde, blef allt rikare ju
mera det mulnade omkring henne, och den bullrade
inte för det! Den flöt sakta, stilla och välgörande
fram ur den rika gömman af ett hjerta, som ingen
rikedom, ingen vällefnad och inga motgångar kunnat
förstena. Ty det är inte endast medgången som
för-derfvar; äfven motgången kan göra det och gör det
oftare än man tror. Men det fins också lyckliga
naturer, som alltid ana en solstrimma äfven bakom det
mörkaste moln och till dem htörde hon. Man må
icke tro att det var med suckan och sorg och
bitterhet som hon bar sin tunga börda; nej tvärtom! Hon
hade aldrig i de ljusa dagame känt sig så stark, så
nöjd, så tillfredsstäld som nu — hon hade fått en
uppgift att lösa!
När mannen dog sörjde hon honom djupt; men
icke hopplöst, icke tungt, icke hejdlöst klagande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
