Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sceniska styresmän vid Kgl. operan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningarne, sedan man skulle kunnat tro att den borde
hafva hunnit rasa ut under profven och öfningarne.
Jag har ännu i godt minne från mina pojkår
den representation af »Eugéne Aram*, då i den
allvarliga domstolsscenen domarens allongeperuk
helt plötsligt började lyfta sig från hans
ärevördiga hufvud, medan han höjande sig på
tåspet-sarne uppläste domen öfver brottslingen under
publikens öppna och de medspelandes illa kväfda
skratt, — och det är knappt troligt att skämtaren,
som från vindsbalkongen metade upp peruken med
en krökt hårnål på en segelgarnsända, någonsin
upptäcktes eller fick något straff för sitt otidiga tilltag.
Att den arme Polonius i Hamlet, som, då
han dödades, fallit med hufvudet in på scenen
och fotterna ute i kulissen, för att vänjas af
med denna olat, kittlades under fotsulorna så
att han efter döden både grinade och svor, hörde
till de små roligheter hvarmed man i allmänhet
muntrade sig under representationerna, i
synnerhet när det var litet folk i salongen och att
pliktkassan det oaktadt icke blef särdeles fet,
berodde väl mest på att den som skulle styra, var
den störste tjufpojken bland allesammans. Det var
nämligen Vilhelm Kjellberg, och när han
bredvid sig egde sådana tillskyndare som Lars
Kinmans-son, Svensson och Söderberg, och sådana syndabockar
som Pfeiffer, Lemos, m. fl., får man icke undra på om
det rådde ett gladt och ogeneradt lif mellan
kulisserna och bakom fonderna på den kungliga scenen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
