Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Någon egentlig satir finner man dock ej här, endast
en filosofisk betraktelse af ynglingen Lisimon (förmodligen
författaren själf) öfver falskhet, flärd, kryperi och andra
olater hos människor i allmänhet samt oenighet, agg, afund
och besticklighet hos svenska folket i synnerhet — ej hos
detta folks representanter, märk väl, ty att direkt anklaga
riksens ständer hade måhända varit mindre rådligt. Annat
var det i forna dagar, påstår Lisimon, då voro heder och
ära rotfästa hos svenske män, då led ungdomen ej brist
pä vett och dygder. Och därmed förfaller poeten i ren
mjältsjuka samt vill alldeles draga sig från världen, då han
till all lycka far höra Apollos röst, som uppmanar honom
att upplyfta sin hela själ till »Den, som världen styr».
Detta ger honom en lugnare syn på tingen, och långt ifrån
att af den allmänna förvändheten nedslås utropar hän nu
med friskt mod:
»Nej, hit du galna värld! Af dig jag lära vill
den konst att alltid se, hvårföre jag är till.»
Egentligen är denna Ingmanska dikt ingenting annat
än en dålig omskrifning af Gyllenborgs ett par tiotal år
förut författade satir: Världsföraktaren med den skillnad,
att den filosofiske ynglingen kallas Lisimon i stället för
Lisidor, att för förebilden ej Apollo utan endast en
förtrogen vän uppenbarar sig, och, att, då världsmålaren
utropar: »Nej, hit du galna värld, af dig jag lära vill etc.!»,
utropar världsföraktaren blott: »Välkommen galna värld, nu vill
jag dig studera!» En skillnad ligger äfven däruti, att den
äldre skalden går ständernas missbruk mera på lifvet, än
hvad efterföljaren gör. »Världsmålaren» är såsom redan
antydts tillägnad kronprinsen. Denna tillägnan — på vers
— saknar all poetisk förtjänst, men är tillräckligt lofprisande,
och troligen har den börjande författaren såväl härigenom
som genom sina slängar åt partisinnet och korruptionen
lyckats väcka den unge furstens uppmärksamhet.
På den redan anträdda banan som hofpoet skulle
Ing-man nu oförtrutet fortgå. Därom vittna hans efter hand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
