Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skildringen af Lofthus’ uppror, hvilket Manderfelt
till-lägger den största politiska betydelse. Staden Arendal befunne
sig i gruflig ängslan att blifva förstörd och plundrad af
rebellerna, innan den väpnade styrkan kunde komma till
dess hjälp, och 3,000 bönder vore redan i rörelse. Och
desse bönder hotade högt att gifva sig till Sverige, ett tal,
som för öfrigt ej vore nytt i landet, ty redan 1772 hade
det kommit hela Danmark att darra och förmå dess regering
att bevilja norrmännen alla deras fordringar. Slutligen,
påpekande nödvändigheten af en svensk generalkonsuls
anställande i landet, anmärker Manderfelt, att han själf
kanhända skulle bättre än någon annan till svenska
nationens fromma kunna fylla denna plats.
Man kan förstå, att denna redogörelse för Lofthus’
rörelse — som faktiskt ej hade någon politisk karaktär
alls — skulle slå an på Gustaf III, och att denne senare
gärna motsåg rapporter från en person, som antagligen var
synnerligt väl underrättad.
Generalkonsul i Norge vardt dock ej den förutvarande
diplomaten. Han måste nöja sig med att tills vidare vara
hemlig kunskapare.
Till den andra befattningen utsågs kungens lifmedikus,
Martinau, som snart inträffade i Kristiania och genast började
å sitt ämbetes vägnar insända depescher. Genom dessa
senare får man några underrättelser om Manderfelts närmaste
företag.
I slutet af oktober detta samma år, 1787, reser han
till Köpenhamn för att i egen person inför högsta
domstolen föra talan mot Danneskioldska arfvingarne, sedan
han vunnit sin process i de tvenne lägre instanserna. Hade
dessförinnan enträget bedt Martinau om ett
rekommenda-tionsbref till svenske ambassadören i Köpenhamn, baron
Sprengtporten, hvilket generalkonsuln ej ansett sig böra
neka, »låtande det på ambassadören ankomna att därvid
fästa det afseende, denne fann lämpligt». »Jag låter Hans
Excellens förstå,» förklarar Martinau i sin underdåniga
rapport, »att Ers Maj:t hyser benägenhet till mildhet gent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
