Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I någon högljudd klagan utbrast dock ingalunda den
forne hofpoeten och öfversvinnelige loftalaren. Därtill hade
han alldeles för fint politiskt väderkorn. Något tacksamt
minne bevarade han väl knappt heller af den, som »sällan
varit hans välgörare», såsom han någon tid därefter
uttrycker sig.
För spionen var i alla fall Gustaf III:s bortryckande
en förlust. Från svensk sida skulle äfventyrspolitiken
upphöra och från dansk misstroendet mot Sverige minskas,
tvenne omständigheter, som gjorde Manderfelts tjänster
mindre eftersökta. Men luften var det oaktadt full af rykten
och politikens vatten grumligt nog, så att någon egentligen
dålig tid var heller inte att befara.
Det gällde emellertid att hålla sig framme hos
efterföljaren, hertigen-regenten, och framför allt hos dennes
gunstling.
Den senare är ingen annan än Manderfelts
ungdomsvän, den »lilla honetta, beskedliga Gösta» — nu Sveriges
mäktigaste man.
Till denne hade han redan strax efter återkomsten
från stockholmsresan skrifvit dels för att godtgöra sitt fel
att ej därunder hafva träffat honom, dels och
hufvudsak-ligen för att framföra hälsningar och vänskapsbetygelser
från prinsen af Hessen — »denne dygdige och upplyste
prins» — hvar jämte Manderfelt, under ett vidare
ordande om det lyckliga tillståndet i Danmark och det
bedröfliga i Sverige, uttryckt det hopp, att Reuterholm
ville hedra honom med ett svar, som kunde visas för
prinsarne.
Något svar hörs emellertid inte af, och Manderfelt
fortsätter för denna gång ej den skriftliga förbindelsen.
Men så inträffar regentombytet och därmed
Reuter-holms framträdande i förgrunden. Då är Manderfelt åter
färdig att uppvakta den forne vännen för att därefter ej
så lätt släppa taget.
»Det är med verklig och ren glädje, som jag ändtligen
ser er på er rätta plats,» skrifver han på hösten 1792.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
