Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin konungs ansikte borde protestera mot den honom
i Stockholm gjorda släta komplimang, att han skulle allt
för väl tjänt sina fiender. Denna olyckliga incident skulle
bestämma prinsen för afslag, om ej den största delikatess
från vår sida och några ord från den store Napoleon
skulle förändra saken. Under tiden hade dock Manderfelt
varit tillräckligt väl underrättad for att kunna ge
norrmännen de positivaste försäkringar, att denna passus i
kungliga propositionen endast tillkommit såsom bevis för
den stora aktning, prinsen äfven såsom en fientlig armés
general åtnjöte, samt att dessa uttryck emellertid alls ej
behagade hvarken kungen eller hans ministrar med
anledning af den tydning, illasinnade ej skulle försumma ge
däråt.
Äfven hade norska armén blifvit förvånad öfver vissa
svenska trupprörelser på gränsen. Vore det meningen att
förnya kriget, frågade man sig i Norge? Enligt
Mander-felts åsikt skulle, om ej varaktigt stillestånd eller fred snart
undertecknades, före september månad striden från norska
sidan med förbittring åter uppflamma.
Vidare omnämnes, att en af Danmarks högste
ämbetsmän, kanslipresidenten Kaas, nyss passerat Göteborg på
väg till Norge. Denne hade låtit förstå, det han gärna
skulle vilja träffa general Armfelt, som nu åter beklädts
med öfverbefälet öfver västra armén. Skada, att denne
senare ej funnits tillstädes, ty af ett möte mellan de båda
herrarne kunde mycken nytta för den goda saken komma.
Att tala om sig själf och sin ansökan glömmer
naturligtvis brefskrifvaren ej heller denna gång bort, så mycket
mindre som visse af hans fiender, som visserligen ej hade
något att afundas honom i afseende på talanger, tycktes
finna med deras fördel öfverensstämmande att från bestyren
aflägsna en man, som endast kunde tala ren sanning.
»Mot mina belackare,» förklarar han, »sätter jag mitt
uppförande och en bepröfvad trohet; jag trotsar dem att kunna
påvisa ett enda tillfälle i mitt lif, då denna förnekat sig.
Jag har gjort en dumhet i min ungdom, som icke hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
