Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
unge sjömannen, och efter en god stund hämtade han
verkligen så mycket krafter, att han kunde omtala för oss hur
han kommit i gräl med de främmande sjömännen. Det
hade som vanligt varit för en småsaks skull; han var
jungman på ett i hamnen liggande svenskt skepp, och
skulle gå upp i staden, då de rusiga sjömännen kommo
omkring honom och ville att han skulle taga af sig hatten
för dem, därför att de tillhörde en fransk korvett och han
bara en simpel handelsskuta. Den unge svensken, som
var kort om hufvudet, svarade med att slå hatten af den
näsvisaste af de franska matroserna, och inom kort var
slagsmålet i full gång.
»Det öfriga känner ni,» sade sjömannen, »och hade inte
ni och er dotter varit, så hade de väl slagit ihjäl mig, kan
jag tro! Men nu får jag lof att gå, för annars håller väl
kapten ett fasligt väsen, när jag kommer ombord igen.»
»Du kan gärna stanna kvar här i natt,» menade min
far; »det går inte an att gå ut i den fuktiga luften med
de där skråmorna.»
»Och så kunna de stå och lura på er därnere vid
hamnen,» tilläde jag utan att våga se på honom.
»Ah, det har ingen fara!» svarade den unge mannen,
i det han steg upp ur stolen, »skråmorna ä* ingenting
;med... jag är bara litet yr i hufvudet af dem — och de
ha längesedan glömt att de varit i krakel med mig, så
druckna som de voro. Därför ännu en gång, tack för
hjälpen och låt mig nu gå ombord.»
»Ja, men låt oss höra af dig i morgon!» sade min
far i det han skakade hans hand; »du ä’ ju vår landsman,
och det ska roa oss att veta att du inte får några
efter-slängar utaf det här kalaset. Ta och lys honom ut genom
porten du, Marie!»
Jag tog ljuset och gick före honom ut genom dörren;
utkommen i farstun måste jag sätta handen för ljuset för
att det inte skulle blåsa ut, och jag kände då huru en
hand lades på min arm och en sakta och upprörd stämma
hviskade i mitt öra: »Tack, Mlarie, den här kvällen
glömmer jag aldrig!»
-. • Ögonblicket därefter hörde jag hans raska och fasta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
