Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Komikern mot sin vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— frågade nu Blom, under de andra kamraternas
halfdolda skratt.
— Ja det gjorde han; men ser herrn, det gick
inte. Jag hade gifvit mig fan på att jag skulle vara
en half ton under och derför gick jag ner en half ton
till och der höll jag mig tills det var slut. Orkestern
ref sig i hufvudet, Rylander snöt sig så det dånade i
salongen, publiken höll sig för öronen, men jag höll i
mig, jag! Konseqvent ska’ man vara, ser herrarne!
Det är min princip!
Detta högtidliga utrop mottogs med ett skallande
gapskratt hvari direktören sjelf deltog med en rigtig
skrällåska, ty när han var vid godt lynne, var han den
godmodigaste menniska i verlden.
Och efter som applåderna varit rikliga,
inropningarna många och huset fullt, så hade han ju inga skäl
att vara dyster, hvarför han också bjöd några af sina
manliga sujetter och bland dem Vilhelm till qvällsvard
på gästgifvargården, der de till långt fram på morgonen
vid en ofta påfyld bål sjöng, pratade och drack, och der
den välgörande direktören genomgick alla de olika
graderna af ett väl och fullständigt inhemtadt rus, som
började med skallande skrattsalfvor, derpå öfvergick till
en djup melankoli som gaf sig luft i hjertnjupna
deklamationer öfver konstens förfall, och kungliga
teaterdirektionens ohjelpliga försummelse att redan för tjugu år
sedan engagera honom såsom den ende hvilken med
något hopp om framgång kunnat i förste älskare- eller
främste hjelterollerna ersätta Torsslow, när han bröt
benet af sig borta på Lidingön, och slutligen utmynnade
i en högst betänklig grälsjuka, och ett okufligt begär
att få visa sin armstyrka genom att kasta ut de af hans
kära sujetter, hvilka han velat hedra och utmärka med
denna temligen sällsynta frikostighet.
Grälet slutade dock med att ett par af de
handfastaste vid fyratiden ledde honom hem, och att han,
återkommen till mera fredliga tendenser, prompt ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
