Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Komikern mot sin vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett litet fönster, med hvita gardinkappor och två rutor
i höjd, vette utåt en gård, på hvilken stodo ett par gamla
almar, af hvilka den ena skuggade öfver fönstret, så att
det var temligen mörkt inne i rummet.
— God morgon! — ropade hans kvinliga kamrat
emot honom, i det hon steg upp från stolen vid fönstret
der hon satt och sydde på ett kostymlif af röd
bomullstwill; — det var snällt att ni kom litet tidigt, så att
vi kan få prata litet, innan vi gå ner! Stig fram och
sitt nu bara och var som barn i huset. Nej! inte der!
Sitt i soffan, vet jag, den är bekvämare! Men hur är
det fatt? Ni ser så blek och medtagen ut?
— Ja, jag har varit ute och gått och känner mig
litet trött! — svarade Vilhelm i det han tyckte hennes
framräckta hand, hvarpå han satte sig i soffan och hon
tog plats bredvid honom.
— Jaså, är det derför? — fortsatte hon skrattande,
i det hon visade sina stora, hvita tänder, — jag trodde
att det var applåderna i går afse, som hade gått er i
magen! Jag mins hur det var med mig, när jag hade
fått min första inropning! Jag kunde hvarken äta när
jag kom hem, eller sofva på hela natten; jag var
alldeles som jag skulle ha’ haft feber! Det är för
underligt med det der bifallet, säg, är det inte?
— Jo, nog är det det! — svarade Vilhelm, och
återtog sedan efter en liten paus, i det han lät sin
blick irra bort åt kakelugnen i vrån, bredvid hvilken
en kostymkjol hängde på en i väggen inslagen, dugtig
spik; — men det är nog inte bara det, som gjort att
jag känner mig litet underlig i dag; — jag skall helt
upprigtigt säga att jag var borta på rummel i natt,
och — —
— Fy då! — utbrast den unga flickan och fick
en djup rynka mellan ögonbrynen, — rumlar herrn?
Det tycker jag inte om!
— Ja, inte jag heller! — försäkrade Vilhelm med
ett uttryck af sanning och upprigtighet, som genast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
