Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Komikern mot sin vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och tillbaka på den ännu tomma scenen, kom det öfver
honom en oemotståndlig lust att strypa både
bedragerskan och den i hvars sällskap hon hade bedragit honom.
Bedragit honom? Hade hon då lofvat honom något,
hade han någon sorts rättighet att hindra henne från
att linda sina armar kring hvilkens hals hon behagade?
Var han hennes bror, hennes fästman eller hennes
älskare? Nej, det var han inte; men han var hennes
vän, och denna hans egenskap gaf honom rättighet att
hindra henne från att kasta bort sig sjelf, om hon också
hade aldrig så mycken lust dertill. Han var hennes
kamrat, och i konstens namn, i dess höga intressen
skulle han tvinga henne att afskudda sig ett ok, som
måste vara henne förhatligt.
Han kom ner till avantscenen och blickade ut i
salongen genom det lilla hålet på ridån. Derute samlade
sig redan publiken, den helsade, skrapade, trängde sig
fram mellan bänkraderna, pratade och skrattade, såg
högtidlig ut här, halfgäspade der, låg baklänges på
parkettplatserna och kastade sig framstupa på galleriet, med
ett ord, betedde sig alldeles som den hade varit hemma
hos sig.
— Hvarför kommo dessa menniskor? — frågade
han sig sjef bittert, i det han blickade ut öfver den
månghöfdade hydran derute; — fans det någon enda af
dem derute som kommit dit i den festliga stämning som
konstverket kräfde, för att rätt kunna uppfattas och
njutas? Och om det så var, om någon enda bland dessa
hundrade hyste denna längtan efter att få svalka sig i
det diktade lifvets friska luftbad, kunde väl han och
hans omgifning förskaffa dem denna vederqvickelse på
det rätta sättet? Voro de inte allesammans alltför
ömkliga stympare, alltför eländiga gycklare, för att åt
hela denna från hvardagslifvets släp hitkomna
menniskohop kunna iskänka den sanna konstens ädla vin, det
som stämmer själen till harmonisk njutning och som
kommer stundens små bekymmer att krympa ihop till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
