Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liggande vägen, som hastigt ropade till: »Förbanna mig
tror jag iute att det är den slyngeln Särndal, som sitter
der borta!» Jag heter verkligen Särndal, min hyre.
— Ja jag vet det! — inföll jag helt obetänksamt.
— Jaså, ni vet det? Ni har således känt igen
mig? Ni kommer ihåg att vi händelsevis träffade
tillsammans i Jönköping för många år sen? Ack! det var
under min lysande tid, mina festdagar, som jag kallar
dem. Men låt oss inte tala om det! — som det heter
i de franska komedierna — låt oss i stället tala om den
lyckliga förändring, som inträffat för mig! Saken var
den att den som ropade så der så der litet kitts-
ligt, om man så vill, var en gammal, f. d. kamrat, som
hade haft den turen att gifta sig till en landtegendom
nere i Östergötland — — och som kände igen mig der
jag satt och smorde kråset på min träbänk. Ni kan
väl tänka er, min herre, att jag först blef litet förbluffad,
jag låtsade inte höra, jag drog ner hatten djupare i
pannan och vände ryggen till; men om ett par ögonblick
kände jag ett kraftigt slag på axeln och då var jag ju
tvungen att vända mig om. Ja, det var verkligen min
gamle vän och kamrat Borell, som stod framför mig,
tillika med en annan herre, som jag ville påminna mig
att jag hade sett i Norrköping. Nå, å la bonheur! det
ena ordet gaf det andra, och som min vän Borell hade
varit på middag på Blå porten, och var litet uppe i
gasken, så skramlade han och hans kamrat ihop tio
riksdaler åt mig med detsamma, och, så sa’ han att jag
skulle komma upp till honom dagen derpå, på hotell
Suéde, men inte förrän på qvällen, sen det blifvit litet
skumt — ni förstår — — jag var just inte vidare
presentabel, menade han, vid dagsljus! Nå ja, jag förlät
honom den anspelningen, för tians skull — fast, det
var då inte för mycket att han gaf mig den, till
gengäld för alla de tior jag lånade honom när vi bodde
tillsammans, och han inte hade någon landtegendom i
Östergötland, utan bara några luftslott här och der, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
