Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Förstå mig rätt, far!» utropade dottern, i det hon
steg upp och vill fatta hans händer. »Det är ingen
förödmjukelse att be dig om hjälp, men väl att bli
af visad med bittra förebråelser. Och Emil kunde ju
inte beräkna att lida så stora förluster genom andra.»
»Hvad hade han med andras affärer att göra?»
frågade konsuln häftigt. »Hvarför nöjde han sig inte
med att sköta sin befattning i banken och därmed väl?
Nej, det dugde naturligtvis inte, det var för smått för
ett sådant där finanssnille 1 Men så är det med de där
herrarna: de ska gapa öfver allting, och därför är det
inte underligt, om det kommer i vrångstrupen på dem
till slut. Och ert lefnadssätt sedan I Detta oupphörliga
kalasande — detta ständiga hi och hej...»
»Det är ju möjligt att du har rätt, far, att vårt
lefnadssätt varit oförståndigt; men då är felet lika
mycket mitt som Emils. Jag borde ha hejdat honom
— jag skulle — ack min gud! Nu inser jag det, nu
då det kanske är för sent! Men jag förstod det inte
— jag visste inte — nu vet jag däremot att han är
olycklig och förtviflad och att hela vårt hopp står till
dig! Hjälp honom därför, far — jag ber, jag bönfaller
dig därom!»
»För att sedan om ett eller annat år få göra om
det igen?» sade konsuln envist. »Nej tack! Jag har
inte lust att kasta mina pengar i sjön! För honom
gör jag ingenting. För dig och barnen, det blir en
annan sak. Ni ha ju ert hem och allt hvad ni behöfva
här som förut, det behöfver jag ju inte säga dig.»
»Och Emil?» frågade Agnes ångestfullt.
»Han kan ju försöka sin lycka på annat håll.
Han reder sig nog — han, med sitt affärsgeni.»
»Är det ditt sista ord, far?»
»Ja!»
»Jaså!» sade dottern med onaturligt, nästan
stel-nadt lugn, i det hon på nytt reste sig upp ur stolen,
där hon sjunkit ner igen. »Farväl då, och förlåt att
jag kom och störde dig!»
»Hvart går du?» frågade fadern, i det han stängde
vägen för henne.
’ »Till min man och mina barn,» svarade hon enkelt
och utan allt trots.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
