Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lars Hjortsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konsertmästaren Müller, af hvars fru, den utmärkta sångerskan och
skådespelerskan, han erhöll sin första handledning i den svåra
konsten att framställa menniskor. Fjorton år gammal anstäldes
han vid den kungliga franska teatertruppen, som spelade på
Bollhuset, och af den berömde Monvel, truppens styresman och
forste skådespelare, erhöll han undervisning i deklamation och
mimik. Året derpå blef han också anstäld vid Risteils teater,
den så kallade »Svenska Dramatiska teatern» som, omvexlande
med den franska truppen, spelade på Bollhuset, och i 46 år,
eller från 1780 till den l:ste Juli 1834 tillhörde han
sedermera vårt lands första teater, dels som styresman for den
dramatiska scenen under flera perioder, den sista från 1816 till
och med 1827, dels och i synnerhet som dess erkändt forste
skådespelare.
Som hvarje utmärkt sådan var Lars Hjortsberg en
utpräglad realist. Han framstälde menniskoma sådana de äro,
icke sådana de kunde eller borde vara. Han skonade icke de
svaga sidorna; men han visste också att framhålla de starka.
Med snillets slagruta letade han rätt på egendomligheterna hos
de olika menniskoma omkring sig, och med den smak och
måtta som en god och mångsidig uppfostran skänkt honom,
visste han att använda dem för sina ändamål. Som hvaije
sann skådespelare satte han främst de vapen som denne eger
i röst, blick och ansigtsspel, och han underordnade åtbörden
under dessa. Såsom något i detta afseende betecknande for hans
uppfattning, vill jag här anföra hans yttrande om det sätt,
hvarpå han ansåg att man vid anställande af de sedvanliga
profven skulle kunna utleta huruvida den profvande egde
anlag eller ej:
»Bind fast armar och ben på honom, så få vi se hvad
han duger till!»
Detta är gyllene ord! De borde i synnerhet ihågkommas
i vår tid, då lektioner i så kallad »plastik» anses nödvändigare
än att lära sig tala, och då ganska många rätt användbara
skådespelare spela mycket mera med armar och ben än med
blick och ansigtsuttryck.
Det nämndes här ofvan att Hjortsberg firade lysande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
