Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lars Hjortsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
triumfer inom alla dramatiska konstarter, utom inom den
egentliga tragediens område, ty för denna passade hvarken hans
figur eller hans joviala väsende, och han hade förstånd och
smak nog att icke mera än en gång i sitt lif försöka sig deri.
Han uppträdde nemligen då som »Omar» i Voltaires tragedi
»Mahomet», och troligt är att denne kalif mera var att skratta
än att gråta åt. Men inom det borgerliga dramat uppträdde
Hjortsberg med en kraft och en natursanning, dem hans [-samtida-] {+sam-
tida+} icke kunde nog beundra, och hvilka framlockade tårar
både af medlidande och af fasa. Som utmärkta
framställningar i denna rigtning nämnes hans »gamle Miller» i Kabal
och Kärlek, hans Schewa i Juden af Cumberland, samt den
gamle Qermany i »Trettio år af en spelares lefnad», ett ända
in på sextiotalet med stor spänning åsedt »bofstycke» af
Du-cange och Dinaux, i hvilket de flesta af våra framstående
skådespelare och skådespelerskor uppträdt.
När Lars Hjortsberg här, som fadern till den obotlige
spelaren, i andra aktens slut förbannar sin eländige son, och
faller, träffad af en slagattack, död till golfvet, så utfördes
detta med ett sådant mästerskap och med en sådan realistisk
natursanning och åskådlighet, att vid styckets första uppförande,
den talrika publiken förskräckt reste sig nästan som en man,
och ett sorl af förfäran lopp genom salongen, ty man trodde
att publikens gunstling verkligen träffats af den slagattack han
så mästerligt framstälde. Några af hans vänner rusade upp
på scenen, der de möttes af den som vanligt leende och
godmodige »Lasse», och när det blef kändt i salongen att alt
detta endast varit ett spel, då utbröt ett jubel som aldrig ville
taga slut. Ridån måste upp upprepade gånger, och publiken
tycktes aldrig kunna se sig mätt på det välkända, glada
an-sigtet med de blixtrande ögonen, dem den ögonblicket förut
sett vanstälda och glanslösa som en döendes.
Och i komedien, i lustspelet, i farsen, hur löjena der
gnistrade och sprakade omkring den gamle gustafvianen, han som
föddes i det glada seklet, då man var lika tapper som
lättsinnig, lika snillrik som hädisk, och gick till döden med ett
»bon mot» på läpparne, lika muntert som man svepte pelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
